Hjärnan.

Idag har varit en dag då jag sprungit en stund på stan, åkt fyra vändor buss, pratat med främlingar(ni vet dom där som står på andra sidan disken och tar betalt eller svarar på ens frågor, dom som är trevliga och servar en), suttit på vasaplan  och väntat på buss. Varit omgiven av människor som går förbi, sitter i närheten, pratar, skrattar, kollar på videos på sin mobil.

Dom flesta vet nog att hörlurarna är min stora, kära, trygghet. Stänga ute ljud, isolera mig från omvärlden, lättare kunna gå in i min bubbla och inte låta tankarna ta över. För vet ni? Går jag en sväng på stan och är medveten om alla människor som går förbi mig så 9 av 10 gånger tror min hjärna av någon anledning att allt fokus är på mig, att varje person som går förbi mig dömer mig, tänker att jag går konstigt, att jag är ful, att jag är fel, att jag bär saker konstigt, att hela min existens skrattas åt och hånas åt.
Och när det inte är det så är det ljudvolymen, människor som pratar runt omkring, i verkligheten kanske det är på en lagom nivå, men i min hjärna så bara ökas och ökas ljudnivån och paniken inom mig blir ett faktum.

Men jag har börjat öva, kortare sträckor lämnar jag lurarna hemma. Idag "glömde" jag dom, det var lite medvetet och lite omedvetet. Men jag överlever dagen. Katastroftankarna har inte tagit över. Jag har börjat öva och faktiskt nog kommit en bra jäkla bit på vägen. Demonerna i mig styr inte längre mitt liv, jag styr.

Innerst inne så vet jag ju att min existens är inte omgivningens största fokus(haha, hur självupptagen kan man vara egentligen?), och även om nu folk skulle titta på mig, döma mig, tänka vilka tankar dom nu än tänker, så VET jag att min existens är fantastisk. Jag är inte fel. Jag är fin, sminkad som osminkad, jeans eller mjukisar. Det spelar ingen roll hur jag ser ut. Det spelar ingen roll hur någon ser ut. Allas existens är fantastisk. 

Haha nu svävade min hjärna iväg från mig själv till att "kan inte alla bara samexistera och vara snälla med varandra"?

Livet är tufft nog som det är. Du är bra precis som du är. Behöver du ha på hörlurarna en dag eller varje dag för att ta dig igenom vardagen så ha det. Det är okej. Bär du smycken eller en mössa eller vad som helst för att på något sätt värja dig, gör det, det är okej. Men kom ihåg att du också är okej. Du är jävligt bra faktiskt. Precis som du är. Kanske vågar du en dag lyfta på hörlurarna och lyssna på vinden.

Okej, nu är bussresan snart över, så det här är allt ni får för nu från Anjas tankar. PUSS! Va snälla. Mot er själva och andra.