cause you know how to dance the dance

Woah! Märker ni att sommaren är här? Don't kill my buzz och säg att det är vår, nog för att jag älskar våren också, kanske mer till och med. Men nu är jag så jäkla redo för sommaren och allt vad det innebär, mjukglass i solen, prat om allt och ingenting i parken, ljudet av vattnet, sanden, gräset, färgen, lukten. Sällskapet. ♥
 
Så mycket som börjar hända nu, har träffat arbetskonsulenten ett tag nu och snart vankas studiebesök inför arbetsträning på, än så länge, obestämd plats. Jag är så himla, himla taggad! Jag är faktiskt inte så jätterädd längre heller, känns bra att det kommer bli en mjukstart och att jag har arbetskonsulten vid min sida även när jag börjar arbetsträna. (Hon ska inte stå bredvid mig när jag arbetar, vilket ni nog förstår, hehehhehe)
 
Nu är jag at home alone och lyssnar på musik, försöker lägga pussel och bara trallar på. Min hjärna har dragit igång, den har gjort det ett tag nu. Ska påbörja en behandling snart och det märks. Mardrömmarna är tillbaka, tankarna snurrar och det finns som inget stopp på dom. Det är hanterbart, det är skönt att jag faktiskt vet vad som händer, varför tankarna snurrar. Jag har lärt känna mig själv så pass väl. Så det är under kontroll. Det läskiga är, att för första gången på många, många år så har jag inte en kontaktperson på psykiatrin längre. Eller jo, det har jag, men inte någon jag träffar varje vecka eller ens varje månad. Så basically har jag ingen sån. Jag har vant mig vid det nu, och jag är nog redo för det. Bena ut mina tankar på egen hand, lära mig att pausa mig själv, leda in mig själv på rätt väg när jag börjar gå fel. Jag vet att jag kan. Jag får bara inte släppa taget.
 
Och jag vet att jag har underbara människor i min omgivning som jag kan prata med, men vissa saker är för svåra att prata om. Rädd för reaktionen möjligtvis. Vissa saker går bara att prata om mellan fyra väggar utan dörr. För första gången så existerar inte det där rummet längre. För första gången så känns det som att jag står helt på egna ben. Och det skrämmer mig, cause who's gonna catch me when I fall? Kanske har jag förlitat mig själv för mycket på psykiatrin, vetat att oavsett vad som händer så finns dom där. Dom finns fortfarande där, men inte på samma sätt. Och det gör dom ju inte för att det inte behövs, jag har tillräckligt starka ben. Men got damn vad det är skrämmande ibland. Jag vet att jag kan ta hand om mig själv, om jag faller, så vet jag att jag reser mig upp. Har alltid gjort, kommer alltid att göra.
 
Nu låter ju det här kanske deppigt, det är inte det. Det är bara jag som filosoferar, tankar som behöver ut.
 
Nu ska jag lägga mig på golvet, lyssna på musik, stirra på taket och påminna mig själv om att jag är stark.
 
Du tar ett andetag
Fyller lungorna
Andas ut
Repetera
Rakryggad