du öppnar upp dig för hela världen att se

Här sitter jag och har tusen känslor och tusen tankar på en och samma gång. Som vanligt, känns det som. Det är nästan aldrig lugnt, antingen blir jag översköljd av tacksamhetskänslor, kärlek och glädje. Eller motsatsen, eller en mix. Ibland, rätt ofta, önskar jag att jag kunde känna en känsla lite svagare, lite lugnare, eller är det normalt att känna saker så jävla starkt? Förstår ni ens vad jag menar? Det kanske är glasklart för alla, alla kanske känner varje känsla starkt, fast nä, det kan inte vara så. För jag tycker nästan att det är outhärdligt, inte alltid, men ofta. Jag svamlar mycket nu, haha, vet inte riktigt vad det är jag vill få sagt. Kanske vill jag få sagt att oavsett hur fantastiskt det egentligen är med alla olika känslor man känner, så tycker jag också att det är så himla, himla jobbigt.

Idag har, eller är, rädsla, ensamhet och kärlek dom känslor som dominerar hela mitt väsen. Först bröt jag ihop för att jag är så himla rädd och känner mig så jävla ensam, sedan lyckades jag samla mig, men kort därefter fick jag ett meddelande som fick mig att känna en jävla massa kärlek, så då bröt jag ihop för det. Just nu sitter jag och försöker samla tankarna, få någon ordning på virrvarret, och det gör jag, som ni vet, bäst när jag skriver.

Så ska vi tala om rädslan jag känner? Av olika anledningar, är det normalt för mig att vara rädd för allt och ingenting, men den där omfattande rädslan har jag liksom lärt mig att leva med, jag kan hantera den och oftast försöker jag tänka rationellt och inte låta rädslan ta över. Det brukar funka. Men just nu idag, eller den här perioden, så är jag rädd för framtiden. Jag är rädd för att ta nästa steg, jag är rädd för att återigen falla, fucka up om man vill kalla det så. Jag är rädd för att misslyckas. Jag har nu avslutat min kontakt på Unga Vuxna på psykiatrin, där jag nog hade hittat nån form av trygghet, men jag är färdig där nu och har istället påbörjats på DDM, dubbeldiagnosmottagningen. Min nya kontakt där verkar jättebra och allt känns bra iom att jag ska gå där, jag tror verkligen att det kommer gå bra och så småningom kommer jag att få göra min adhd utredning. Men samtidigt är det helt nytt, och än så länge känner jag inte att jag kan höra av mig dit när det känns som att världen runt mig ska falla sönder. Men med tiden så kommer det, jag vet det. Grej nummer två på listan som skrämmer mig är vuxentorget, jag ska på första mötet i veckan och träffa arbetskonsulenten där vi ska prata om vad som komma skall och hur vi ska gå till väga osv för att få mig ut på en praktik/arbetsträning. Det är inte mötet i sig som skrämmer skiten ur mig, utan det är tanken på att om några veckor, eller nån månad, jag vet inte tidsspannet, så ska jag alltså kravla mig upp ur sängen, äta frukost och åka iväg för att jobba. Som “vanligt” folk. Fast än det här är något som jag verkligen vill och har längtat efter så himla länge, så är jag så himla, himla, förbannat, jävla rädd. Min största önskan nu förtiden är att jag ska kunna ha en fungerande vardag och ha en sysselsättning, ett jobb, något. Men samtidigt som det är min största önskan så är det även bara tanken på det som skrämmer mig mest, jag vill dra täcket över huvudet och gömma mig. Jag är så rädd för att misslyckas, göra fel, gå sönder, måsta börja om från början. Sedan har vi grej nummer tre som skrämmer mig, om några månader ska jag påbörja en behandling, som jag fick kallelsen till idag, det var den utlösande faktorn i att jag brast ut i tårar och alla känslor sköljde över mig på en och samma gång. Dock orkar jag inte gå in på vad det är om, iallafall inte nu. Förlåt för att jag säger A men inte B nu. Blottlägga sig på en lagom nivå handlar det om.

Och mitt i allt det här så känner jag mig så jävla ensam. Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet verkligen det, men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att jag måste göra allt det här själv. För i praktiken så måste jag ju det. Det är ingen annan som kan gå på mötena, börja arbetsträna, känna känslorna, gå behandling. Det är bara jag som kan göra det för mig själv. Och jag vill ju göra allt det. Men det är så svårt, det är så läskigt och det känns så jävla ensamt. Jag vill ha någon som håller min hand genom allt och tar varje steg i takt med mig.

Jag försöker att tänka logiskt, inte låta tankarna dra iväg. Jag är inte ensam, jag har min familj och jag har mina vänner, jag vet att dom bara är ett phonecall away och jag är så tacksam och glad för det. Och alla mina “tänk om” tankar kring att börja jobba borde jag bara lägga på hyllan, bara och bara...Jag önskar att det var bara, men det är inte det.  Men vad är det värsta som kan hända? Egentligen borde jag inte ens ödsla energi på att tänka på det överhuvudtaget, jag kan inte styra vad som händer, eller jo, såklart, till viss del. Men jag kan bara göra mitt bästa, ta steg i rätt riktning, göra rätt saker. Sträva mot mina mål. Det som händer det händer. Komma ihåg att andas, komma ihåg att jag inte är ensam, komma ihåg att det är okej att vara ledsen och rädd. Men inte låta demonerna ta över helt.

Haha, nu blev jag utslut i hjärnan av att skriva och tänka allt det här. Känns som att jag just blottla hela min själ i skrift och om ett par klick dela ut den för hela internet att läsa. Strax kan hela världen ta del av att jag är rädd. Och även det är lite läskigt, men det är okej. Det är okej att vara rädd. Det är viktigt att dela med sig av det också.

Och vet ni vad? Just nu känns det lite bättre, hur fantastiskt är inte det? Att bara genom att skriva av sig av sina tankar och dela med sig så känns det lite bättre, lite mindre ensamt, lite mindre läskigt.Nu ska jag dricka en kopp kaffe, äta mat och sätta mig och läsa och andas lite. Puss på er, ta hand om varandra♥