Mer Enhörningar åt folket!

Men hallå där!
 
Jag har alltså två trogna följare som tittar in här varje dag i hopp om(antar jag) att få läsa ett nytt, intressant, roligt, genomtänkt inlägg från författaren Anja(säger man författare även fast det inte är en bok som skrivs? Skribent kanske?). Och vilken besvikelse ni måste känna när ni ser mitt oavbrutna oengagemang. Men nu! Titta, här är ett nytt inlägg till er glädje! Det är så att jag fått en chromecast av min kära vän Rabbe, så datorn sitter inte fast i tv:n längre, så nu kanske det blir mer skrivande här!
 
Sedan är det också så, att det händer sjukt lite i mitt liv nuförtiden. Det känns som att jag inte har så mycket att skriva. Eller jo, otroligt mycket har jag, men inget nytt. Det känns som att jag ältar mest samma saker här nowadays och det kan ju bli lite tråkigt. Men jag kan ju försöka, nu skriver jag mest för att jag känner att jag måste komma igång med det igen, för ni vet att mina stora drömmar jag haft, dom lever fortfarande, jag vill så väldigt gärna göra något med mitt skrivande men jag tar mig ingenstans, det är fortfarande, efter alla dessa år, bara en dröm, en fantasi. Återigen är det något jag väntar på, jag vet inte vad jag väntar på, men jag väntar, och väntar...och när man bara väntar men man inte vet vad man väntar på, då står allt stilla. Jag är sjukligt bra på att drömma, fantisera och göra upp planer. Men det där med att komma till handling, det vettefan hur man gör. Och det, mina vänner, är nog det jag gillar minst med mig själv. Tänk vad som skulle kunna ske om jag fullföljde och faktiskt gjorde något av alla mina drömmar och planer. Jag tror att jag ska anställa en assistent.
 
Anywho, denna vinter har gått ut på att få dagarna att gå. Haha, hur deprimerande låter det inte? Men det är ungefär så det har varit. Jag har gjort klart vissa saker i mitt liv, t.e.x öppenvården, yey me! Jag har ÄNTLIGEN tagit tummen ur och besökt tandläkaren. Vad jag trodde skulle bli ett besök och sen kunna vänta ett år innan nästa blev tre besök och imorgon, tisdag, ska jag på mitt fjärde. Och nej, jag har inte helt jävla trasiga tänder(bara lite trasiga), utan det har varit teknikstrul, annars tror jag att det hade räckt med två besök. Men man kan ju se det positivt, min rädsla och ångest över att beśöka tandläkaren och boka tid är som bortblåst. Men vi kan vara lugna, rädslan hinner nog gro fram igen under ett år då det kanske är dags för att åka dit igen! Hehe! Vad fasen har jag gjort mer? Jag har väntat, lugnt och tålmodigt, på att få tid hos en arbetskonsulent, så att jag kan börja arbetsträna/börja på en praktik, och jag väntar än. Men! Det borde fasen strax vara dags, i början på januari sa dom 1-2 månader, så jag förväntar mig att ett samtal kommer närsomhelst. Och tro mig, det är så fruktansvärt efterlängtat!
 
Det var ju en himla bra idé att bli sjukskriven när jag blev det, det var verkligen på sin plats, min hjärna var inte riktigt i sina sinnes fulla bruk. Men att det skulle bli en så här lång sjukskrivning var jag fasen inte beredd på. Och det är upp och ned, ena månaden känns det bra att jag är sjukskriven, då jag har noll ork och mitt mående inte alls är på topp, men en annan månad klättrar jag på väggarna och känner mig så jävla redo. Men det positiva med en så här lång sjukskrivning har varit att saker och ting har fallit på plats, olika områden i livet har rullat på och gått framåt. Jag har haft tid åt att göra misstag och nästan falla till botten, för att ha fått ännu mer insikter om mig själv och resa mig upp och bli ännu starkare(klyshig mening där, men det är fan sant!). Men nu klättrar jag på väggarna igen, men min tid kommer! :) 
 
Denna vinter har även, återigen, påmint mig om att påriktigt, Show your loved ones Love! Man vet aldrig vad som händer(återigen en klyscha, men det är nog en klysha av en anledning, den stämmer också starkt), livet händer, livet kan vara kaos och göra ont, det kan vara mörkt och svårt. Men det kan även vara så himla ljust, livet är egentligen helt fantastiskt. Trots att det ibland händer saker som man inte skulle önska på någon, men det händer ändå. Det är då man behöver varandra, det är då man inser att man klarar sig fan inte själv på denna planet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner och min familj, ni är det bästa och viktigaste jag har. Jag älskar er av hela mitt hjärta ♥
 
Nu känner jag att det här blev ett svamligt inlägg, håller ni med om att jag hade bättre fokus och röd tråd, mer mening i mina inlägg back in the days? Jag har blivit lite smygrädd för att outa saker om mig själv, jag vet inte riktigt varför. Eller jo, nu ljög jag, jag har mina aningar. Men jag måste fan fortsätta leva enligt mina egna värderingar(jag tror att det är nån slags värdering, vet inte hur jag ska benämna det annars); Man måste våga prata, man behöver inte skämmas. Psykisk ohälsa är viktigt att prata om. Såå, nästa gång jag skriver kanske jag ska berätta mer om vad dom på psykiatrin har för teorier om mig(det där lät kul, som att jag är ett mystiskt fenomen dom aldrig upplevt förr), ni ska iallafall få en glimt av varför jag går dit och vad jag pysslar med. Haha, jag själv tycker till och med att det är rätt intressant. Nu sitter jag här och skrattar för mig själv. Känner hur jävla pratig jag är ikväll. Nä, NU, nu ska jag avsluta!
 
PUSS PÅ ER! Och kom ihåg vad jag skrev två stycken upp; Show your loved ones Love!