För livet är ju vackert också.

One of those days. Jag mår bra, I really do, jag har fått nya tapeter i köket äntligen, och det blev hur bra somhelst. Var sjukt nervös faktiskt över att ha tegel på mer än en vägg, men det blev top notch och känns så himla skönt! Har även pratat i telefon i två timmar idag med Katiegirl som flyttat till Irland och Nicogirl. Då kan man inte bli annat än lycklig i själen. Vi har hängt ihop sedan gymnasiet och lär hänga ihop livet ut. Trion♥
 
Ni vet det där livet brukar erbjuda, när allt känns lugnt och skönt och allt flyter på, sedan Kabäng! Kastar livet inte bara en grej, utan två, tre, fyra. Allt ska komma på en gång. Varför ta itu med en grej och bemästra det när du kan bemästra fyra på en gång? Skare va så skare va liksom!
 
Men nu bara händer det grejer. Inte just i mitt liv, bortsett från det vanliga kaoset. Men runt mig, omkring mig. Och kanske borde jag inte bli berörd av vissa av sakerna, men jag blir det. Allt river upp, allt gör ont, ångesten och paniken ökar. Ilskan över att livet är som det är, människor skadas och människor orkar inte leva. Kanske är det för att jag varit vaken sedan 05, vilket min hjärna och min kropp inte är van vid och knappt orkar med, kanske är det för att det är min mormors begravning imorgon, kanske är det för att jag lyssnar på musik som berör, kanske är det för att jag helt enkelt är medmänniska. Men jag vill gå sönder. För det känns som att jag går sönder inombords.
 
Ni vet känslan då man bara undrar Varför. Varför, varför, varför!? Då man bara vill slå sönder den skyldiga men det finns ingen skyldig. Då världen känns så jävla mörk. Den gör det nu, den känns så fruktansvärt mörk.
 
Men det är då, det är nu, som jag känner extra jävla tacksamhet och kärlek till mina vänner och min familj. Utan er skulle jag inte stå upp. Jag skulle inte ens anstränga mig. Men ni ger mig styrka, ni ger mig ork, ni ger mig lust. Jag är så trött nu, så ofantligt trött, men ni får mig att känna sån tacksamhet att jag fortsätter gå rakryggad. Cause this too will pass. Och livet kommer att komma med sina ljusa stunder igen, jag vet det.
 
Nu kanske det här inlägget låter som att jag mår pissdåligt, men jag gör inte det. Det är bara, somsagt, sjukt mycket som händer i mig och runt mig, saker som får mig att vilja göra något destruktivt, döva ångesten en helg bara, men jag väljer att inte göra det, för jag vet att ingenting blir lugnare av det. Och det händer ju bra saker också, det händer sjukt bra saker faktiskt, mestadels i mig. Och jag är så jävla tacksam.
 
Nu ska jag packa klart min väska, sedan ska jag lägga mig och sova och komma ihåg hur jävla stark jag är. (Egoboozt, man får göra sånt. Jag gör det, för jag behöver det, gör det du också.)