Åren passerar, ser du? Är du mitt i det? Njuter du? Eller vaknar du upp och inser att du knappt varit medveten om ditt eget liv?

För prick ett år sedan packade jag ihop alla mina grejer, pussade flickorna och personalen hejdå, lämnade ett minne på väggen ovanför tv:n(jag hoppas att den är kvar!), blev skjutsad till tåget som slutligen tog mig hem till Umeå, min familj och mina vänner. Jag spenderade 9 månader i Borlänge 2016 med ca en månads uppehåll. Det är dom viktigaste månaderna jag haft i mitt liv.
 
Sedan jag kom hem har jag arbetstränat, träffat nya människor, skaffat mig en underbar karl, påbörjat universitetsstudier, fortsatt vara clean and sober, sagt tack och hej till socialtjänsten, arbetsförmedlingen och allt vad det nu heter(påriktigt, tack!), gått känsloskola, gjort utvärderingar, lärt mig saker om mig själv osv, osv. 
 
"..Men jag kommer vara nykter, jag kommer använda alla verktyg jag fått med mig härifrån för att kunna hantera mig själv och mina känslor. Jag kommer att jobba med mig själv varje dag. Påminna mig själv. Andas. Försöka hålla nere kraven. Inte fly. Inte överleva, utan leva. Jobba för att nå mina drömmar och även hitta nya drömmar. Jag kommer att komma hem som samma gamla Anja, men något lugnare, något mer realistisk och starkare än någonsin."
 
Det där skrev jag på instagram några dagar innan jag skulle åka hem. Jag åkte hem för prick ett år sedan, och ett par veckor senare så hände en grej, jag hade fetångest. Jag fattade inte varför. Det var helt ologiskt i mitt huvud! Men sen kom jag på mig själv med att backa bandet, fundera på vad jag gjort och inte gjort, jag klurade ut varför jag kände som jag gjorde och jag förstod vad jag behövde göra och jag gjorde det direkt. Det var då jag insåg hur sjukt mycket Säviq hjälpt mig, hur mycket kunskap jag fick med mig därifrån. Jag kommer alltid att vara tacksam för det! De lärde mig att kunna vara ensam, i början satt jag och stickade ensam hemma i min soffa, jag slötittade på tv, jag mediterade, jag gick på de möten jag skulle gå på, jag kände mig som lugnet själv. Jag kan fortfarande vara ensam, jag får inte panikångest över det varje gång längre.
 
Ett år har gått, de första månaderna gick allt bra, jag kände mig stabil. Jag känner mig inte stabil längre. Helt ärligt så de senaste dagarna har jag varit så otroligt jävla rädd, känt no joy at all när jag tänkt på framtiden, känt mig misslyckad, dålig, korkad, idiotisk. Jag har funderat på om jag ändå ska gå och ta den där första ölen. Jag har tänkt att det kanske är lösningen, då slipper jag känna pressen och stressen. Men jag hindrar mig själv. Jag tar inte det steget. Det där steget i helt fel riktning. För jag vet att det inte är dit jag vill gå, det är inte lösningen, och absolut ingenting kommer att bli bättre av det.
 
Men det fina är att jag vet varför nu. Jag vet varför jag har de här tankarna. Jag vet varför jag vill gå åt andra hållet. För över ett år sedan hade jag inte kunnat koppla ihop det på det sätt jag kan göra idag. För över ett år sedan hade jag inte haft förmågan att hindra mig själv, stanna upp. För över ett år sedan hade jag följt mina känslor till punkt och pricka.
 
Ibland så känns det som att jag tagit några steg bakåt, att jag håller på att falla igen, att jag inte är lika klok som jag var när jag kom hem, att jag blivit "oklok" igen. Men sanningen är ju den att det handlar ju bara om att jag höjt ribban nu. Jag har ju tagit ytterligare ett steg framåt och det är klart att det är läskigt och utmanande och ibland kan kännas hopplöst. Men att jag fått mer oroskänslor igen nu handlar ju egentligen bara om att jag, som jag skrev, tagit ännu ett steg framåt. Ett steg i rätt riktning. Jag är i fas med vad jag ville, jag ville komma hem och få lite stöd på hemmaplan och landa, sedan ville jag ta mig in på universitetet och läsa Litteraturvetenskap. Det är exakt det jag gör. Så mina tankar om att jag misslyckats och gått bakåt kan jag ju egentligen bara ta och kasta i sopkorgen omedelbart.
 
Jag behöver dock hitta tillbaka till vissa grejer igen, vissa grejer jag släppt. Första steget till att göra det är att bli medveten om vad jag behöver göra, och det är jag ju. Tack och lov.
 
Anyhow, Säviq är det viktigaste, jobbigaste, bästa, galnaste jag gjort ♥ och snart firar jag 18 månader clean. Och det mina vänner, det är underbart.