so here's the ups and downs and sideways and all around and everywhere

Ibland tror jag nästan att det är något gravt fel på min hjärna. Jag vet att det inte är så, men ibland kan man ju undra. Och det där med att jag alltid vill ha en förklaring till allt. Jag vet inte om det är så klokt eller sunt. Är det pms? Är det socker? Är det undangömda känslor som vill ut? Är det felkopplat i min hjärna? Är det vädret? Har jag sovit för mycket? Har jag sovit för lite? Vad beror allt på!? Tell me! Eller ska man bara acceptera läget, att såhär är det nu. Punkt. Nope, något sådant klarar jag inte av. Jag vill veta vad saker beror på så jag kan göra annorlunda.
 
Det har varit svajigt i mitt humör senaste dagarna. Jag har känt mig som 15 år och ensammast i världen. Allt började falla på plats, saker började komma i rullning och jag hade koll på läget. Sedan vips så kändes det som att allt föll ur mina händer. Planerade möten blev ändrade på, cra-gruppen jag skulle börja i blev inställt för min del och det blev kalabalik i mitt huvud. Helt plötsligt kändes det som att alla svek mig, alla vände ryggen till och lämnade mig själv åt mitt öde. Jag vet att det inte var så, det är inte så. Men det var så det kändes och fortfarande känns. Trotsiga tonårstankar kom på rullande band, självömkan i högsta grad och "ingenting är värt allt slit".
 
Men jag vet att allt är värt allt slit. Jag måste komma ihåg tacksamheten sådana här gånger. Jag måste komma ihåg hur många människor som ställt upp för mig, hur otroligt bortskämd jag egentligen är. Hur mycket hjälp och stöttning jag fått från så många håll och kanter. Dom som "jobbar" med mig gör allt dom kan, dom vill mitt bästa. Och ibland händer saker som är utom deras kontroll. Men jag kan ändå inte sticka under stolen att det gör ont när saker inte blir som det var tänkt. Hela mitt inre svajar till och jag har så lätt att tappa balansen. Jag blir rädd och otrygg på en millisekund och faller genast tillbaka i gamla tankemönster. Tack och lov faller jag inte längre genast tillbaka i gamla handlingar.
 
Igår iallafall, så sov jag mest. När jag inte sov var jag vaken. Hehe, funny right? Nä, skämt åsido. När jag inte sov så grät jag. För ingenting. Hela tiden. Jag såg på Friends och grät. Jag fick en fin snap på en fin människa och jag grät. Jag såg att mitt hår var kaos och jag grät. Jag grät för att jag inte fattade varför jag grät.
 
Idag har jag inte gråtit. Fast än i princip allt gått fel. Ni vet en sån där typical day när man tappar pennan på golvet och det känns som att världen ska gå under. Jag hade tinat upp en hamburgare och skulle lägga den i stekpannan, men jag tappade den på golvet. Jag stod i duschen och helt plötsligt ramlar ställningen med duschgrejer ner över hela mig och jag höll på att halka pga kokosoljan. Jag fastnade med headsetet i stekpannan och höll på att dra ner den över mig. och så vidare, och så vidare. Men jag har inte gråtit. Jag har skrattat. Klockan är 16.08 och än så länge har jag överlevt dagen och inte bränt ner något på vägen.
 
Livet alltså. Alla dessa ups and downs. Alla dessa känslor. Alla dessa tankar. Allt krig i ens eget huvud. Men man överlever. Man tar sig framåt. Ett steg bak, två steg fram. And so it goes.
 
Det är bara att acceptera läget och se fram emot en bättre morgondag. För livet är ju faktiskt väldigt vackert.