Jag kommer alltid att resa mig upp.

Ni vet det där citatet: "Det handlar inte om hur många gånger du faller, det handlar om hur många gånger du reser dig upp."
 
Jag har fallit många gånger. Jag kommer alltid till den punkt där jag är nu, då det känns som att jag famlar i mörkret. Varenda gång säger jag samma sak. "Jag ger det en chans till, jag ställer mig upp en gång till, men faller jag igen, då orkar jag fan inte resa mig igen." Lätt att jag hamnar här minst en gång per år. Och som vanligt så säger jag att jag ska resa mig upp. Men påriktigt, hur många gånger ska man behöva göra det? Hur många gånger ska man behöva känna att allt börjar falla på plats och synen på framtiden blir ljus för att sedan är det som att någon stänger av strömmen och det blir becksvart? Hur många gånger ska man behöva ta i med vad som känns som sina sista krafter för att resa sig upp och borsta bort smutsen?
 
Jag blev sjukskriven. Jag tappade all min ork och koncentration. Jag påbörjade samtal på terapin om saker jag egentligen inte alls vill prata om, men jag vet att jag behöver det så att jag i framtiden kanske bara behöver resa mig upp vartannat år, och kanske blir det inte lika jobbigt. Jag väntar på en adhd-utredning. Jag klarade inte av socialafobi gruppen. Allt samman rev upp sår och har gjort mig så ofantligt jävla trött.
 
Jag har iallafall köpt en julgran(vissa som följer mig på andra medier vet redan om det, förlåt för tjatet, men jag är stolt över min första egna julgran), jag har bakat julkakor(som kommer att bli uppätna innan jul och helt av mig själv), jag längtar till julen, jag vill hem till familjen.
 
Imorgon ska jag försöka ta mig på möte. Egentligen så vet jag inte varför, egentligen så känns det som att jag gör det för att andra vill att jag ska göra det. Men jag ska göra det. Försöka iallafall.
 
Jag har inte rest mig upp än. Just nu så håller jag bara fast. Håller fast för att inte falla ytterligare. Men ni alla vet att tillslut, tillslut så reser jag mig. Jag gör alltid det. Jag reser mig och borstar bort smutsen och fortsätter att vandra.
#1 - Carola

Du kan alltid höra av dig till mig om det är något, Anja. Du behöver inte prata om du inte vill, tystnad behövs också ibland. Kram <3

#2 - nicolina

har så mycket jag vill skriva, men jag hittar inte riktigt formuleringarna till det. vill bara säga att du är bäst och jag älskar dig <3

#3 - Anonym

Ursäkta om jag framstår som värsta stalkern nu som läser ett gammalt inlägg, men.. jag känner igen mig så mycket i det du skriver, jag blev också sjukskriven och det slutade med att jag hoppade av skolan. Och jag känner mig så jävla värdelös för att jag har hamnat här igen, ingen ekonomi, ingenting att göra.. men man måste väl nästan upp igen, fast det är jobbigt.. /Jenna.

Svar: Det gör du inte! Blir bara glad av att någon läser och dessutom kommenterar! :DJag förstår verkligen känslan av att känna sig värdelös, men man får försöka komma ihåg att alla känslor inte är sanna(såklart att känslor är sanna, men jag hoppas att du förstår!) Bara för att man känner sig värdelös så betyder det inte att man är det. Jag tycker du är en helt fantastisk person och så himla stark!! Ja, jag tycker man ska resa sig upp igen, även fast det är så fruktansvärt jobbigt, men i längden är det värt det. Du är bra Jenna!!
Anja