"The scars remind us that the past is real."

Skulle vilja skriva att livet leker. Men det vore en lögn. Men livet rullar på. Det finns gropar på vägen as usual. Det är inte en dans på rosor. Livet är livet. Jag lever.
 
Jag är i en svacka. Men jag kämpar med att ta mig ur den. Jag vägrar falla ner i mörkret. Min plats är inte där längre. 
 
Det jobbiga med svackan är att jag inte riktigt vet vad den beror på. Jag önskar jag kunde säga konkret att "jag slog stortån, det är därför." Men det kan jag inte. Det är nog en salig blandning av småsaker lite här och där. Pengar, kylskåpet, tristessen, oron, vädret, årstiden.
 
Jag talar om för mig själv att det är bara en period. Ett kort kapitel i mitt liv. Kylan, mörkret och det blöta där ute kommer att övergå till sommar. Likaså kommer orosmolnet över mitt huvud övergå till en sol. Eller en glödlampa. Det är bara tillfälligt jag lever på bidrag. Det är bara tillfälligt jag inte går till en skola eller ett arbete. Det är bara tillfälligt.
 
Dagen kommer då jag kommer att bidra till samhället och ge igen allt jag fått. Dagen kommer då jag kommer att göra något jag brinner för, då jag känner mig meningsfull.
 
Jag vet att jag är meningsfull redan nu, men det känns som att jag har så mycket mer att ge. Jag skulle vilja göra det nu på en gång, men då är risken stor att det blir pannkaka av allt. 
 
En dag i taget.
 
Jag tränar iallafall. Jag gör det jag ska. Så småningom når jag målet och kan sätta upp ett nytt. 
Men som min kära kurator sa; du befinner dig i träsket. Och det gör jag. Jag befinner mig mitt mellan två världar. Typ. Det där blev flummigt.
 
Jag är nykter, jag har nära och kära, jag lever och jag har tak över huvudet. Jag är tacksam. Jag är så otroligt tacksam.