Jag är här.

Som vanligt börjar jag inlägget med att det var längesedan jag skrev. Jag har som tappat flowet. Egentligen har jag jättemycket att skriva om, jag har lust och behov. Men jag har fastnat i tankarna om att jag blottar mig själv för mycket, vill censurera mina egna ord och då blir det så jävla svårt att få ner ett vettigt inlägg. Men jag gör ett försök nu. Vi ser var det leder.

Nu ligger jag i soffan just hemkommen från prommis med Rabbe, försöker samla energi till att ställa mig i duschen. Sedan ska mysfaktorn skruvas upp och en film ses medan jag målar. Jag tror det här är första lördagen, eller vilken dag somhelst, på länge som jag spenderar ensam hemma i lägenheten. Och to be honest så känns det faktiskt lite gruvsamt. Jag har börjat bli så jävla deppig när jag är ensam nuförtiden. Så jäkla svårt att hålla alla tankar borta då.

Det känns som att mitt liv stått på paus i flera månader nu, jag har bara gått och väntat på att få påbörja en arbetsrehabilitering eller något. Jag har fått datum för möte och då har jag trott att nu kommer det hända! Men icket. Och det har hänt ett par gånger att jag nästan tappade hoppet. Men nuuu, lät det som att fler av mina kontakter också tyckte att det står för stilla så dom ska försöka få systemet att jobba lite snabbare. Jag hoppas, hoppas, hoppas att något händer snart.

Idag har jag även beställt bilder, polaroidbilder. Trodde det skulle vara jättedyrt men blev endast 50 kr, hur värt somhelst!
Det här är en av alla fagra bilder, återstår dock att se hur kvallan blir på dom.

Jag gruvar mig så jävulskt för vintern, vill ha tillbaka sommaren nu direkt. But let's make the best of it.

Nu ska jag ta mig i kragen och lämna soffan, hålla tankarna borta, kväva ångesten.

Ge mig all din ångest, ge mig all din rädsla. Take my hand and I'll guide you through the storm. Cause I can't breathe on my own. 

so smile. smile for the demons.

Ibland sköljer det över mig. Tomheten, mörkret, känslan av ensamhet. Från ingenstans.

Haft en perfectly fine day. Druckit mitt älskade kaffe, sett serier, målat, läst, pratat, bakat. En helt normal, helt okej, dag. Men sedan kommer det, från ingenstans. Och tårarna tycks aldrig ta slut. Jag försöker skrika ut ångesten i kudden. Men ingenting hjälper.

Hela mitt inre vill ha något eller göra något för att få det att försvinna. Den där jävla känslan. Dom där jävla tankarna. Dom där tankarna om allt. Dom där tankarna om att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Dom där jävla tankarna som ljuger. Det är det där jävla mörkret, den där ångesten, alla jävla demoner som vill demolera mig. Och ibland känns det som att dom lyckas, dom kväver mig inifrån.

Men dom har aldrig lyckats. Dom kommer aldrig att vinna. Men det är såna här kvällar, när det kommer från ingenstans, när jag är helt oförberedd, det är då jag allra helst vill ha en jävla quick fix. (Jag vet, det är många svordomar nu, men jag blir så less och så arg och så frustrerad). Men genom åren har jag lärt mig en hel jävla hög med olika saker.

Så istället för att göra något destruktivt och korkat, tar jag upp telefonen, skriver av mig, delar, och sedan lägger jag mig och sover. För jag vet att imorgon kommer den här känslan ha svalnat. Den här panikkänslan som gör att jag bara vill springa. Springa så jävla långt. Men jag står kvar. Jag står kvar och slår ner dom.

Cause the world will see me in that crown.

Snälla, låt det vara solsken imorgon.

keep moving.

Here we go! Skrev just ett inlägg, men när jag läste igenom det insåg jag att det lät alldeles för deprimerande för att bli publicerat. Haha, what about that? Jag som är så jävla för att prata om psykisk ohälsa och att man inte ska vara tyst och så vidare, raderar ett helt inlägg. Men ja, så kan det gå. Det var helt enkelt för kryptiskt och för deppigt, jag glömde infoga mina roliga kommentarer och nattsvarta humor, det var bara svart. And that's not me! Jag är ju lite regnbågsfärgad också. Så jag gör ett nytt försök.
 
Jaha, här tog det stopp. Inte för att ni märker av det, men det har gått ett par minuter mellan dom här raderna. Jag sitter i min nymöblerade lägenhet(lägenheten är gammal, bara möbleringen som är ny, keep calm!), mitt nyklippta hår och min kära enhörningstisha. Vanligtvis skulle en ommöblerad lägenhet och hårklippning tytt på någon förändring i mitt liv. Så ja, jag är fundersam över varför jag gjorde det. För här händer inte ett dyft.
 
Nu måste jag playa igång musik för att starta hjärnan. Lasse min Lasse. Jag och familjen var och njöt av hans ljuva stämma för ett par helger sedan, och som jag längtar tillbaka. Jag skulle kunna stå där i regnet och lyssna i dagar. Jag blir så fantastisk lugn och lycklig av hans musik. Och ledsen. Det är en konstig mix. Men jag njuter till max. Jag inbillar mig att jag är närmre min syster då. Det känns så. Hans texter, dom är magi. Lars Winnerbäck är magi.
 
Och ja, eventuellt är jag lite deprimerad nu. Är det någon som är förvånad? Det är inte jag. But this too shall past. Springer man runt i en jävla evighetscirkel och aldrig verkar hitta ut är det nog svårt att undvika deppiga perioder ibland. Det kanske är därför jag klipper mig och gör om i lägenheten. För att få någon förändring. Något nytt. Inte detta jävla loopande. Vissa dar vill jag skrika rakt ut av frustration, jag vill slå sönder och bara släppa. Men jag behärskar mig. Jag djupandas. Jag flyttar möbler. Jag rensar. Jag städar. Jag hittar något annat att begrava min hjärna i. Allt för att överleva. För jag vet att det kan vara härligt att leva också. Jag måste bara vänta ut detta kapitel. Redo för nästa.
 
Nä, nu håller det här inlägget också på att tippa över till för deprimerande. Nu ska jag sova och imorgon ska jag tvätta och städa som en idiot, och under tiden göra upp planer för hur jag ska ta över världen.
 
"Cause you should all see me in a crown."
 
and baby, just keep breathing.
 
If I would go silent.
Would you wonder?
If I would cry.
Would you laugh?
If I would turn the world around,
would you dance?
Or would you run?