so smile. smile for the demons.

Ibland sköljer det över mig. Tomheten, mörkret, känslan av ensamhet. Från ingenstans.

Haft en perfectly fine day. Druckit mitt älskade kaffe, sett serier, målat, läst, pratat, bakat. En helt normal, helt okej, dag. Men sedan kommer det, från ingenstans. Och tårarna tycks aldrig ta slut. Jag försöker skrika ut ångesten i kudden. Men ingenting hjälper.

Hela mitt inre vill ha något eller göra något för att få det att försvinna. Den där jävla känslan. Dom där jävla tankarna. Dom där tankarna om allt. Dom där tankarna om att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Dom där jävla tankarna som ljuger. Det är det där jävla mörkret, den där ångesten, alla jävla demoner som vill demolera mig. Och ibland känns det som att dom lyckas, dom kväver mig inifrån.

Men dom har aldrig lyckats. Dom kommer aldrig att vinna. Men det är såna här kvällar, när det kommer från ingenstans, när jag är helt oförberedd, det är då jag allra helst vill ha en jävla quick fix. (Jag vet, det är många svordomar nu, men jag blir så less och så arg och så frustrerad). Men genom åren har jag lärt mig en hel jävla hög med olika saker.

Så istället för att göra något destruktivt och korkat, tar jag upp telefonen, skriver av mig, delar, och sedan lägger jag mig och sover. För jag vet att imorgon kommer den här känslan ha svalnat. Den här panikkänslan som gör att jag bara vill springa. Springa så jävla långt. Men jag står kvar. Jag står kvar och slår ner dom.

Cause the world will see me in that crown.

Snälla, låt det vara solsken imorgon.