Låt regnet regna och solen skina.

Here I am again, blottar mig själv. Kanske för mycket tycker vissa, kanske för lite tycker andra. Lagomt tycker jag. Sitter och kör pekfingervalsen då jag har nymålade naglar, men är för uttråkad för att sitta och göra ingenting. Så nu kan vi hålla tummarna en stund att jag inte måste börja om med nagellacket.
 
Det var så längesen som jag bloggade från datorn, har skrivit från mobilen i dom senaste inläggen. Men jag gillar datorn mer, det känns mysigare. Väntar dock fortfarande på att någon ska ge mig en skrivmaskin i present, det hade varit magiskt. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller?
 
Senaste tiden har jag förvillat mig själv så fruktansvärt mycket. Jag har inte vetat vart jag gått eller vart jag vill. För ungefär en vecka sedan fick min kära vän ett halvt utbrott på mig(Tack för det, det behövdes), och jag bröt ihop totalt. Det var som om att jag vaknade upp. Jag grät i två dar(inte pågrund av miniutbrottet, love you!), jag fattade inte varför, jag fattade inte vad jag höll på med, jag fattade inte vad jag gjorde. Det gick några dar och jag har varvat mellan att inte få stopp på tårarna, inte kunnat förstå varför jag varit så fruktansvärt förbannad att jag velat slå sönder hela lägenheten, till att jag velat att alla mina vänner och familj ska lämna mig ifred, till att jag bara velat att dom alla ska samlas runt mig och ge mig världens största kram. Jag har velat fly från alla mina känslor(velat och velat, jag vill fortfarande det från timme till timme), jag har till och med suttit och funderat på om jag ska åka iväg nånstans och gå i ide en vecka.
 
Haha, jag har kort och gott varit kaos. Mina tankar har varit kaos och mina känslor har varit kaos. Och mitt flyktbeteende gör att jag blir crazy. Men det har lugnat ner sig nu. Ängeln på min axel vann denna rond över djävulen på min andra axel. Dom flesta har en sån, en ängel och en djävul. Det sunda förnuftet som vill gå i rätt riktning och sträva mot det liv man innerst inne vill ha, den som har sina värderingar och vet var den står. Sedan den andra, den impulsiva, den som bara vill ha en jävla quick fix oavsett vad det kostar. Aldrig förr har dessa sidor varit så tydliga hos mig som nu. Det har varit ww3. Men det har somsagt lugnat ner sig för nu, nu är det bara småtjaffs, men ängeln har fått fäste och står lite stadigare. Det är så fruktansvärt skönt. Jag hittar alltid tillbaka till mig själv, jag återtar alltid kontrollen.
 
Över till något annat(som kanske egentligen också är en del i känslokaoset jag beskrivit ovan). Min, vår, kära mormor har lämnat oss. Dear lord vad jag kommer sakna henne och vad konstigt det kommer vara. Men jag tänker att det var nog skönast för henne, hon har det bra nu♥ Hon är med Angelina. Det är begravning om en vecka. Såklart så säger flyktbeteendet i mig att jag inte borde gå. Det river upp gamla sår, det gör för ont, det är för outhärdligt. Men jag ska gå. För att min mormor har varit den bästa mormorn man kan ha, hon var så fantastisk och så himla tuff och cool. Hon förtjänar att jag är där. Och jag vill ju. Jag vill åka dit. Jag vill säga Vi ses igen till mormor. Men jag önskar att det inte skulle göra så in i helvetes ont.
 
Jag önskar att man inte hade så jävla mycket och så starka känslor. Hela denna värld gör ont i mig. Jag önskar ibland att man hade mindre empatikänsla. När någon dött, när någon förlorat en annan människa, så vill jag ta all den personens smärta. Jag vill blåsa bort det. För ingen i denna värld förtjänar att känna av den. Det gör mig så jävla ledsen, så bitter, så arg. Så fruktansvärt arg. Men life is life.
 
Såren läker sällan. Men vi lär oss somsagt att hantera det. Ibland kommer stunder då allt tar över, då tårarna aldrig tycks ta slut, då man vill slå sönder saker och skrika rakt ut. Och kanske känns det som att man inte kan hantera det då. Men man gör det, att grina, skrika och kasta en tallrik eller två i väggen är också att hantera det.
 
Oh well. Till något lättare; inatt sov jag i över 12h. Huuur gick det till? Vaknade strax efter 14 och förstod ingenting. Lär ju ställa klockan ikväll så jag tar mig upp i vettigare tid imorgon. Så den här dagen har varit himla kort för mig, det har dock varit rätt skönt. Håller på att läsa Anna Karenina och blir inte klok på alla ryska namn. Än så länge har jag koll på vilka två av alla karaktärer är, man kan ju hoppas att jag kommer in i matchen mer om ett par kapitel. Och för er som spänt undrar över mitt nagellack så kan jag meddela att det klarat säg och att jag inte längre kör pekfingervalsen. Nu ska jag tända ljus, starfa en film och känna tacksamhet över massor av saker.
 
Ta hand om varandra där ute♥



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: