För livet är ju vackert också.

One of those days. Jag mår bra, I really do, jag har fått nya tapeter i köket äntligen, och det blev hur bra somhelst. Var sjukt nervös faktiskt över att ha tegel på mer än en vägg, men det blev top notch och känns så himla skönt! Har även pratat i telefon i två timmar idag med Katiegirl som flyttat till Irland och Nicogirl. Då kan man inte bli annat än lycklig i själen. Vi har hängt ihop sedan gymnasiet och lär hänga ihop livet ut. Trion♥
 
Ni vet det där livet brukar erbjuda, när allt känns lugnt och skönt och allt flyter på, sedan Kabäng! Kastar livet inte bara en grej, utan två, tre, fyra. Allt ska komma på en gång. Varför ta itu med en grej och bemästra det när du kan bemästra fyra på en gång? Skare va så skare va liksom!
 
Men nu bara händer det grejer. Inte just i mitt liv, bortsett från det vanliga kaoset. Men runt mig, omkring mig. Och kanske borde jag inte bli berörd av vissa av sakerna, men jag blir det. Allt river upp, allt gör ont, ångesten och paniken ökar. Ilskan över att livet är som det är, människor skadas och människor orkar inte leva. Kanske är det för att jag varit vaken sedan 05, vilket min hjärna och min kropp inte är van vid och knappt orkar med, kanske är det för att det är min mormors begravning imorgon, kanske är det för att jag lyssnar på musik som berör, kanske är det för att jag helt enkelt är medmänniska. Men jag vill gå sönder. För det känns som att jag går sönder inombords.
 
Ni vet känslan då man bara undrar Varför. Varför, varför, varför!? Då man bara vill slå sönder den skyldiga men det finns ingen skyldig. Då världen känns så jävla mörk. Den gör det nu, den känns så fruktansvärt mörk.
 
Men det är då, det är nu, som jag känner extra jävla tacksamhet och kärlek till mina vänner och min familj. Utan er skulle jag inte stå upp. Jag skulle inte ens anstränga mig. Men ni ger mig styrka, ni ger mig ork, ni ger mig lust. Jag är så trött nu, så ofantligt trött, men ni får mig att känna sån tacksamhet att jag fortsätter gå rakryggad. Cause this too will pass. Och livet kommer att komma med sina ljusa stunder igen, jag vet det.
 
Nu kanske det här inlägget låter som att jag mår pissdåligt, men jag gör inte det. Det är bara, somsagt, sjukt mycket som händer i mig och runt mig, saker som får mig att vilja göra något destruktivt, döva ångesten en helg bara, men jag väljer att inte göra det, för jag vet att ingenting blir lugnare av det. Och det händer ju bra saker också, det händer sjukt bra saker faktiskt, mestadels i mig. Och jag är så jävla tacksam.
 
Nu ska jag packa klart min väska, sedan ska jag lägga mig och sova och komma ihåg hur jävla stark jag är. (Egoboozt, man får göra sånt. Jag gör det, för jag behöver det, gör det du också.)

Låt regnet regna och solen skina.

Here I am again, blottar mig själv. Kanske för mycket tycker vissa, kanske för lite tycker andra. Lagomt tycker jag. Sitter och kör pekfingervalsen då jag har nymålade naglar, men är för uttråkad för att sitta och göra ingenting. Så nu kan vi hålla tummarna en stund att jag inte måste börja om med nagellacket.
 
Det var så längesen som jag bloggade från datorn, har skrivit från mobilen i dom senaste inläggen. Men jag gillar datorn mer, det känns mysigare. Väntar dock fortfarande på att någon ska ge mig en skrivmaskin i present, det hade varit magiskt. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller?
 
Senaste tiden har jag förvillat mig själv så fruktansvärt mycket. Jag har inte vetat vart jag gått eller vart jag vill. För ungefär en vecka sedan fick min kära vän ett halvt utbrott på mig(Tack för det, det behövdes), och jag bröt ihop totalt. Det var som om att jag vaknade upp. Jag grät i två dar(inte pågrund av miniutbrottet, love you!), jag fattade inte varför, jag fattade inte vad jag höll på med, jag fattade inte vad jag gjorde. Det gick några dar och jag har varvat mellan att inte få stopp på tårarna, inte kunnat förstå varför jag varit så fruktansvärt förbannad att jag velat slå sönder hela lägenheten, till att jag velat att alla mina vänner och familj ska lämna mig ifred, till att jag bara velat att dom alla ska samlas runt mig och ge mig världens största kram. Jag har velat fly från alla mina känslor(velat och velat, jag vill fortfarande det från timme till timme), jag har till och med suttit och funderat på om jag ska åka iväg nånstans och gå i ide en vecka.
 
Haha, jag har kort och gott varit kaos. Mina tankar har varit kaos och mina känslor har varit kaos. Och mitt flyktbeteende gör att jag blir crazy. Men det har lugnat ner sig nu. Ängeln på min axel vann denna rond över djävulen på min andra axel. Dom flesta har en sån, en ängel och en djävul. Det sunda förnuftet som vill gå i rätt riktning och sträva mot det liv man innerst inne vill ha, den som har sina värderingar och vet var den står. Sedan den andra, den impulsiva, den som bara vill ha en jävla quick fix oavsett vad det kostar. Aldrig förr har dessa sidor varit så tydliga hos mig som nu. Det har varit ww3. Men det har somsagt lugnat ner sig för nu, nu är det bara småtjaffs, men ängeln har fått fäste och står lite stadigare. Det är så fruktansvärt skönt. Jag hittar alltid tillbaka till mig själv, jag återtar alltid kontrollen.
 
Över till något annat(som kanske egentligen också är en del i känslokaoset jag beskrivit ovan). Min, vår, kära mormor har lämnat oss. Dear lord vad jag kommer sakna henne och vad konstigt det kommer vara. Men jag tänker att det var nog skönast för henne, hon har det bra nu♥ Hon är med Angelina. Det är begravning om en vecka. Såklart så säger flyktbeteendet i mig att jag inte borde gå. Det river upp gamla sår, det gör för ont, det är för outhärdligt. Men jag ska gå. För att min mormor har varit den bästa mormorn man kan ha, hon var så fantastisk och så himla tuff och cool. Hon förtjänar att jag är där. Och jag vill ju. Jag vill åka dit. Jag vill säga Vi ses igen till mormor. Men jag önskar att det inte skulle göra så in i helvetes ont.
 
Jag önskar att man inte hade så jävla mycket och så starka känslor. Hela denna värld gör ont i mig. Jag önskar ibland att man hade mindre empatikänsla. När någon dött, när någon förlorat en annan människa, så vill jag ta all den personens smärta. Jag vill blåsa bort det. För ingen i denna värld förtjänar att känna av den. Det gör mig så jävla ledsen, så bitter, så arg. Så fruktansvärt arg. Men life is life.
 
Såren läker sällan. Men vi lär oss somsagt att hantera det. Ibland kommer stunder då allt tar över, då tårarna aldrig tycks ta slut, då man vill slå sönder saker och skrika rakt ut. Och kanske känns det som att man inte kan hantera det då. Men man gör det, att grina, skrika och kasta en tallrik eller två i väggen är också att hantera det.
 
Oh well. Till något lättare; inatt sov jag i över 12h. Huuur gick det till? Vaknade strax efter 14 och förstod ingenting. Lär ju ställa klockan ikväll så jag tar mig upp i vettigare tid imorgon. Så den här dagen har varit himla kort för mig, det har dock varit rätt skönt. Håller på att läsa Anna Karenina och blir inte klok på alla ryska namn. Än så länge har jag koll på vilka två av alla karaktärer är, man kan ju hoppas att jag kommer in i matchen mer om ett par kapitel. Och för er som spänt undrar över mitt nagellack så kan jag meddela att det klarat säg och att jag inte längre kör pekfingervalsen. Nu ska jag tända ljus, starfa en film och känna tacksamhet över massor av saker.
 
Ta hand om varandra där ute♥