oh the irony

Igår var en bra dag. Idag har varit en sämst dag.

Jag vaknade och hela jävla kroppen kändes uttömd. Det fanns noll ork att resa sig upp ur sängen och ångesten malde. Ångesten har malt hela.jävla.dagen. Fick ett smärre utbrott. Sedan kom min kära vän och tog mig i handen på en promenad. Det lättade då, jag trodde det skulle försvinna. But it didn't. Den har fortsatt mala. Och jag blir vanhelig när jag inte förstår varför, jag blir frustrerad för gårdagen var så jävla bra.

Jag ligger i sängen och varje gång jag lagt undan mobilen för att försöka sova har pulsen ökat och hela kroppen har gjort sig redo för attack. Så jag plockar upp mobilen igen. Spelar spel. Scrollar facebook. Scrollar Instagram. Spelar mer spel. Vill bara att det ska sluta.

Jag vill inte känna magen vändas ut och in, känna att hjärtat kommer hoppa ur kroppen vilken sekund somhelst. Jag får paniiiik för att det inte slutar. Jag vet att jag borde veta bättre. Andas. Det går över. Det är inte farligt. Men just ikväll så funkar det inte. Just ikväll så är det bara så jävla, jävla jobbigt. Så jävla outhärdligt.

Jag önskar att det var sommar. Då hade en promenad i sommarnatten varit perfekt nu. Jag önskar att så mycket var annorlunda. Inte egentligen. Bara just nu.

Imorgon borde bli en bättre dag. Jag skiter i om det är en dålig dag då också, bara den är bättre. Då är jag nöjd.

Ett virrvarr. Som makes perfect sense i hjärnan. Svengelskan. Ni vet.

Ännu en dag har snart passerat. Visst lät det där himla positivt? Det är i vilket fall ännu en bra dag som snart är över. Dom bra dagarna jag kan samla i min väska börjar bli fler och fler, grymt skönt! Men jag måste erkänna att det är inte så att jag har en bra dag utan att även känna rädsla över det. Återkommande tankar som "Äh, snart kommer det vända igen och bli dåligt!", "Eftersom den här dagen varit så bra lär ju morgondagen bli katastrof." Men to be honest så har verkligen mina bra dar blivit fler. Även under en bra dag(fan vad det känns som att jag upprepar "en bra dag" nu!) kan jag ha halvdåliga stunder, stunder av rastlöshet, tillfällig panik, oro and so on. Men jag tror, jag hoppas, att jag blivit bättre på att inte låta dom känslorna ta över och förstöra hela dagen.
 
Nu skenade mina tankar iväg.. tappade tilliten till det jag skriver. Började fundera på att, men vänta nu, senaste veckan har jag ju faktiskt haft ett par stunder som varit riktigt skit. Då jag suttit och funderat och verkligen övervägt att kliva ut och plocka upp igen. Hur kan jag ha känt så och varit så nära ett återfall men ändå hålla på att skriva att det är rätt bra nu förtiden? Är det verkligen bra? Men ja, det är bra.
 
Jag kliver ju för fan upp på dagarna, bäddar min säng och lägger mig inte där igen förren på kvällen(jag tar en timmes powernap på dagen ibland(PÅ överkastet), but I do need those), jag promenerar mer nu, jag är gladare, jag går framåt! Ibland känns det nästan som att jag bara köttar på och knappt hinner med, men riktigt så är det inte. För knappt ett år sen hade jag inte bara suttit och övervägt ett återfall, för att sedan prata om det, släppa det, fortsätta med min vardag och fortsätta gå framåt. Då hade jag konstant tänkt på det, låtit det begrava mig, dragit täcket över huvudet. Hade jag haft ångest eller varit stressad över något hade jag också lagt mig i sängen och bara försökt sova bort allt. Oavsett vad det varit. (Nu tänker min hjärna snabbare än jag hinner skriva, I'm so sorry om det här blir oförståeligt.) Så vid närmare eftertanke; den här veckan har haft jobbiga inslag av olika saker, men jag har hanterat dom så mycket bättre än vad jag gjort förr. Det kanske är det som är beviset på att jag mår bättre. Haha, shit vad jag svamlar nu..
 
Anyywhoooo...Dagen idag har varit wunderbar! Rabbeflickan ringde och väckte mig och ville ha promenadsällskap, vi trallade på i solen, hur härligt somhelst! Svettades och njöt. Avslutade på Coop där jag för ovanlighetens skull handlade ganska så bra mat. Livsgnistan fanns kvar när jag kom hem så körde lite yoga(väldigt lätt sådan, tro inte att jag beter mig som ett proffs efter en dag), dansade lös till Magnus Uggla och andra gamla godingar, pratade med Mamsen i telefon, begav mig på möte och blev sådär fullständigt glad i själen.
 
Jag har dessutom äntligen fått min pyssel pärletavla! Sitter helt besatt och lägger pärlor med en pincett som kommer bli en...trumvirvel....Enhörningstavla! Måste köpa en ram till den också. Tror nog den ska få bli den första tavlan jag sätter upp.
 
Eftersom det varit sol idag kan vi ju alltid hoppas att det är sol imorgon också, har möte halv två imorgon, så om rabbeflickan är ledig imorgon förmiddag hoppas jag på en promenad då också. Nu ska jag sluta svamla, skulle kunna rabbla vidare i evighet just nu känns det som. Vet inte ens om jag fick ut det jag ville ha sagt.
 
Nu bara en fråga till allmänheten, min hjärna hakade upp sig på det här; Säger man sol ute sol i sinne, eller sol inne sol i sinne? Ingen av dom makes sense just nu.
 
När hjärnan går på högvarv och du försöker sammanfatta åtminstone en fjärdedel av dina tankar men det känns ändå som att allt blev kaos. Det där med att jag aldrig blir nöjd över det jag skriver. Haha kan någon säga åt mig att sluta skriva pronto! It's a never ending story.

Be om hjälp. Prata. Öppna upp. Suicide Zero.

Sitter i godan ro och pysslar. Tar en paus, lägger mig i sängen och scrollar facebook. Går in på kommentarsfältet i ett av Tv4:as inlägg. Det slutar med att jag sitter med magont, en klump i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken. Även en hel jävla hög med frustration.
 
Över hur människor uttrycker sig, hur människor tänker. Brist på empati eller okunskap. Jag har ingen aning. Men det blev för mycket för att jag skulle kunna vara tyst. Jag kommenterade inlägget, vilket jag vanligtvis inte gör. Men det gör för ont, jag blir för rädd. Jag är så jävla medveten om att en ändring behövs. Tystnaden behöver brytas. Jag tror den håller på att göra det, men jag vill inte att en enda människa som sitter hemma och mår dåligt ska vara tyst.
 
Personen som sitter hemma(eller var somhelst såklart), den måste få våga be om hjälp, flera gånger om den så behöver det. Det spelar ingen roll hur många gånger som behövs. Mår man bättre av att bara öppna munnen och säga "Jag mår dåligt." Gör det! 
 
Jag läste alltså i kommentarsfältet angående polisen som instruerat en tjej, Fanny, till hur hon kunde ta sitt liv. (Just det inlägget är inte vad jag skriver om här, det skapade alldeles för mycket känslor i mig att jag bara vill skrika rakt ut och slå sönder hela min lägenhet, och det är ju inte särskillt konstruktivt. Utan jag skriver om kommentarerna som följde.)
 
En kommentar var "Om man nu bestämmt sig för självmord så finns det inget som kan stoppa en. Tyvärr överdriver vissa om att de ska ta livet av sig för uppmärksamhetens skull."  FEL! Så himla fel! Såklart att det finns saker att göra! 
 
Nu tar mina känslor över så jävla hårt att jag gör det enkelt för mig;
https://www.suicidezero.se/fakta-rad/myter-och-fakta-om-sjalvmord
 
Klicka, läs, begrunda.
 
"Myt: Personer som talar om självmord försöker manipulera andra för att få uppmärksamhet
 
Sanning: Den som talar om självmord har vanligtvis stark ångest och smärta och är i behov av hjälp. Den som påpekar att de tror att han eller hon manipulerar omgivningen visar ett ytterst olämpligt beteende, eftersom det kan få personen att verkligen genomföra handlingen. Det är viktigt att ta varje antydan till självmord såväl verbalt som icke verbalt på yttersta allvar." SZ

 

Jag kan inte säga det nog många gånger, Våga prata!