and then you can feel it again, the fire inside.

Jag tror eventuellt att tristessen jag känner idag håller på att göra mig galen. Lockade håret och skickade sedan en bild till rabbe där jag skrev att jag ska gå på bal. I mitt huvud. The things I come up with när jag är uttråkad är ju nästan genialiska. Vet dock inte om en bal i mitt eget huvud var genialiskt, mest bara konstigt.
 
Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag, vet heller inte riktigt vad jag känner. Jag är överallt i lägenheten, hela dagen har jag hoppat mellan att diska, städa, göra mig fräsch och fin, dricker kaffe, skriver, prövar kläder, allt samtidigt. Jag lyckades iallafall nästan sitta still och titta på fotbollsmatchen, jag såg straffen och blev glad i hjärtat. Jag är på så himla bra humör och så galet taggad på att göra något roligt, busigt eller vad somhelst. Men om ett par timmar vet jag att klänningen åker av, sminket tvättas bort och sängen väntar. Det gör mig frustrerad. Även det är frustrerande; att jag är på bra humör men ändå så kommer frustrationen. Det är såna här dagar jag skulle vilja ha en människa att plocka fram från garderoben. Jag vet, det låter ju jättehemskt. Men det låter ju jättehärligt också! Visst? Om man hade en robot, fast den ändå var väldigt mänsklig. Som hade en on/off knapp. Praktiskt hade det varit. Haha, jag låter som en hemsk människa...
 
Nu ska jag iallafall försöka sansa mig. Diska klart, inte dricka mer kaffe, sätta mig och pärla och andas lite. Acceptera att mitt liv ser ut som det gör just nu. Komma ihåg att det inte alltid kommer se ut såhär. Fortsätta traska framåt. Fatta känslan när man kan strutta framåt? Strutta istället för att traska. Finns det ens folk som gör det? Jag ska iallafall göra det, en dag. Fan vad jag ska strutta! Så jävla lätt på foten och varje steg ska nästan se ut som ett glädjehopp.
 
Anywho, något roligt. En person kallade mig författare för ett par dar sedan och jag blev så frustrerad. Frustrerad för att jag älskade att bli kallad det men det kändes så långt ifrån sanningen. Det kändes som en dröm, en bra dröm. Den senaste tiden har jag nästan inte skrivit ett skit(bortsett från här, men det räknas inte riktigt), jag har haft sån torka, allt har känts skit eller bara så jävla krystat. Men att höra någon annan kalla mig författare kändes så fruktansvärt jävla bra och igårkväll förvandlades frustrationen till något helt annat. Jag tog fram datorn och skrev. Jag bara skrev och det kändes så jävla bra! Lusten, drömmen och tron har vaknat till liv igen.
 
Nu ska jag sansa mig och göra något annat vettigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: