You cry. You feel the pain. You laugh. You remember.

Klockan är runt 22 en fredagkväll och jag ligger i sängen, redo för att se något avsnitt(eller någon säsong!) på netflix, läsa lite och sova. 25 år gammal. Snart har två år gått men jag har helt ärligt fortfarande svårt för att bara vara hemma en fredagkväll, det fanns en period då jag tyckte det var skönt, jag tycker nog fortfarande att det är skönt. Hellre en sånhär kväll och lägga sig 22, än en lördagmorgon då man stapplar sig hem 07 på morgonen från gud vet var. Men en liten del av mig tycker att det här är pinsamt, jag passar inte riktigt in i samhällets norm för 20+ are. Tror jag iallafall.
 
Jag har äntligen pratat med kvartersvärden, efter alla samtal med fk och csn hit och dit fick jag lite skinn på näsan och tog tag i att ringa k.värden. Så han ska, förhoppningsvis snart, komma hit och fixa lite småsaker, sedan ska tapetserare(jag vet, målare, som en kär vän påpekade, men it makes no sense, så jag kallar dom tapetserare) komma hit och tapetsera om min lägenhet. And I'm so excited! Sedan ska jag bara bestämma i vilken ordning jag ska byta ut mina möbler, har tyvärr inte råd att byta ut allt. Men en grej i månaden borde ju funka. Min lägenhet ska bli amazing, jag ska bli amazing.
 
Jag är inte på topp, av en anledning som vissa vet om, egentligen vill jag lägga mig ner och gråta och skrika i minst en vecka. För att vissa saker inte alltid går som man vill, för att jag har fortsatt låta min rädsla och min ångest styra. Men enough is enough, det kom för sent, men jag tror jag fått något wake up call(jag har dock trott att jag fått det många gånger, så vem vet, det här kanske varar ett par dar bara, men jag vill inte, jag vill att det ska vara längre). Jag orkar inte att hela mitt liv och mina relationer och allt ska styras av mina idiotiska rädslor och min idiotiska ångest. Jag har gråtit i några dar nu, men jag orkar helt ärligt inte. Så jag har rest mig upp, tagit på mig mitt game face och vägrar lägga mig ner. Jag ska fortsätta resa mig upp ur sängen, jag ska fortsätta ta tag i saker, jag ska fortsätta gå framåt hur stark vinden än är. Hur ont det än gör.
 
Men jag är fan uttråkad. Det är nog det som skrämmer mig mest. Okej, ärligt, det är bara idag jag haft den känslan. Men jag hatar att vara uttråkad. Jag måste bara ta mig igenom den här helgen så har jag en ny vecka, med hundvakt, barnvakt, möten(möten som dock vänder ut och in på min mage), osv att se fram emot. Och jag har börjat underhålla mig med att skriva massor nu också! Dock inte så jättemycket här, men i det privata, haha ni som tycker att jag är för ärlig och öppen här, ni ska bara veta vad som döljer sig i mina djupaste lådor och djupaste böcker. Skojas. Nu har jag så tråkigt att jag skulle kunna fortsätta skriva här for eternity. Men jag ska behärska mig!
 
Imorgon, om graderna inte sträcker sig under -19, då ska jag gå ut och gå. Jag borde kanske också börja packa och flytta om innan tapetserarna(!) kommer, eller är det för tidigt? Borde jag vänta tills dom ringer och säger vilken dag dom ska komma? Visst fan ringer dom och säger det!? Blir jobbigt om dom ringer och meddelar en timma innan.
 
 


Kommentarer
Postat av: Prisonbeauty - En kreativ skönhetsblogg om drogmissbruk, kriminalitet, fängelse och livet efter

Jag är 29 och går och lägger mig 20:30 för att läsa någon timme. Alla veckans dagar hehe. Pga tidigare drogfrihet och relativt ny drogfrihet (8 månaderna) tycker jag kvällarna är jobbiga. Har därför vänt på dygnet och går upp vid halv sex/sex. Har t.o.m börjat gilla morgnarna som jag tidigare hatade. Men egentligen bara för att jag än så länge avskyr kvällarna.

Försöker få mig själv att tycka att det är okej, inte känna att det vore pinsamt, som du säger. Går sådär men bättre än i början iaf.

Kram Cecilia
Http://prisonbeauty.blogg.se

2018-02-25 @ 19:42:47
URL: http://prisonbeauty.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: