Vänster, höger, vänster, höger osv. Never surrender.

Hello folks!

 

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Det känns som att det var ett tag sedan jag gjort något vettigt överhuvudtaget. Jag har ställt mig i någon bubbla och bara “accepterat” läget, jag har inte känt för att ta ett steg åt vänster eller höger. Jag har bara stått där och väntat, för min huvudkänsla senaste tiden har varit “What’s the point?” Sedan vaknade jag sakta men säkert upp igen, beslöt mig för att spräcka bubblan och började gå lite hit och lite dit. (Visst gillar ni mina metaforer? Läser man den här texten och tar allt ord för ord kan man ju tro att jag är lite galen, men jag tror att ni hänger med i mina tankegångar.)

 

Jag satt och läste mitt läkarintyg och blev lite mer okej med att jag är sjukskriven. Inte okej, okej, men jag försöker att inte slå på mig själv så hårt. Det är så lätt att slå på sig själv ni vet, att bli arg på sig själv för att man inte klarar skola, jobb eller vad det nu är man vill göra. Det är så lätt att känna sig misslyckad, dålig, inkompetent. Det är framförallt så jävla frustrerande.

 

Sedan läser jag diagnoserna; social fobi, ångest, ptsd, sömnstörning. Även misstanke om adhd. Då känns det mer acceptabelt. Om jag hör någon annan med dessa diagnoser som är sjukskriven så skulle jag vara förstående, jag skulle inte tycka att den är misslyckad eller inkompetent. Så kanske är inte jag heller det.

 

Men frustrationen försvinner inte för det. Den lär nog finnas kvar ett bra tag. För jag har så många mål, så många drömmar, så mycket jag vill göra. Och innerst inne tror jag till och med att jag har kompetens nog för att uppfylla mycket av det. Jag har försökt så många gånger, men det har alltid slutat med att jag sprungit rakt in i en tegelvägg. Jag har aldrig förstått varför, jag har som nog många andra i samma sits, tänkt att jag är knäpp, jag är lat, jag är korkad och så vidare. Men så är inte fallet. Thank God. Jag kan göra något åt det. Jag ser fram emot att äntligen få den hjälp jag behöver, jobba med saker från grunden. Eller ser fram emot var kanske att ta i. Efter vissa samtal med min terapeut har det känts som att jag gått sönder, och då har vi bara skrapat lite på såren. Men ja, jag ser ändå fram emot det. Ni vet om ni har ett öppet sår, men ni gör ingenting åt det, då hamnar det smuts där, det blir varigt och äckligt och värre än vad det var från början, men ni låter det bara vara. Då blir det aldrig bättre. Ni måste öppna upp såret, skrapa bort smutsen, rengöra, tvätta, få bort det infekterade, göra det rent och plåstra om och ta hand om det. Tillslut så läker det.

 

Jag har iallafall fått upp någon fighting spirit igen, försäkringskassan och csn strular med mig, men där tror jag att jag påriktigt bara accepterat läget. I början kollade jag flera gånger om dagen om pengarna kommit in, men nu har jag släppt taget och tänker att dom kommer när dom kommer. Ska ju dock inte påstå att det inte tär på hjärnan, cause it does! Men jag har några helt underbara eldsjälar i mitt liv som hjälper mig, ni är bäst och kan inte ana hur stor Tacksamhet jag känner. ♥

 

Jag har börjat läsa igen, yey me! Gick till min älskade bokhylla, tog fram en bok och la mig och läste, it’s amazing. Imorgon ska jag ägna dagen till att storstäda hela lägenheten, ni vet, skura, putsa, gnugga, rensa, satisfying! Jag ska även gotta ner mig i fåtöljen med boken i handen och bläddra tills hjärnan inte orkar mer. Och på onsdag ska jag tydligen till Verket med karln, det kan bli trevligt! Nu blev det här ett himla långt inlägg känns det som, jag har min kära to do list för att försöka fylla ut dagarna med saker och det här inlägget har stått på den listan ett tag nu, ikväll kände jag att det var dags. Jag måste skriva för att känna någon slags glädje i livet, ni vet, jag har pratat om det förr.

 

Anywho, det känns som att jag hittar någon slags balans om dagarna igen, det är bara trixet att fylla ut alla timmar på dygnet som är lite besvärligt. När energin inte är på topp, vädret inte är på topp, ekonomin inte är på topp, inget är på topp. Men jag gör det jag kan, one step at a time. Framåt. Glöden finns än och kommer aldrig att slockna.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: