Säg Ja. Säg Nej. Gå Höger. Gå Vänster. Stanna.

Jag har alltid problem med hur jag ska påbörja mina inlägg, om jag inte har något specifikt att framföra. Som ikväll är det mest svammel, yet again. Såna här gånger är jag alltid påväg att börja med: "Hohojaja!" Det fungerar ungefär likadant som min konstiga, halvt pinsamma hälsningsfras (som jag tror kommer ursprungligen från Rabbeflickan): "Hallooo!!" Ni som känner mig vet nog hur det låter. Kan ni tänka er när jag står i kassakön och kassörskan säger "hej." och jag utbrister "Halloooo!!" eller viskar "halloo..". Kan jag inte bara säga "Hej!" som vanligt folk? Ibland när jag övertänker och försöker låta normal, kommer ett väldigt konstigt "Tjena!" ut ur min mun. Jag må ha socialkompetens, men ibland är jag så himla socialt awkward att jag vet inte vad. Men jag tänker att det är charmigt i slutändan.
 
Jag är underlig. På så många sätt. Både igår och idag har jag spenderat dagen hyfsat "normalt"(med normalt menar jag vad jag tror att resterande befolkning anser vara normalt och friskt), var på möte igår, gick en sväng på stan, handlade mat, åkte hem, dolade på. Idag gick jag till vårdcentralen, handlade lite mer mat, åkte hem, dolade på. Ni vet, jag är uppe och gör saker, lite dittan och dattan, istället för att ligga i sängen/soffan hela dagen, se på netflix, ha ångest och fundera på livet från alla håll och kanter. Helt plötsligt när jag ätit min middag så slår det mig att jag agerat som "vanliga, friska" människor gör, och jag blir så brutalt medveten om att jag lever, bor i den här lägenheten, lagar mat som alla andra människor gör och BAM! så får jag sån jävla ångest, det känns nästan som existentiell ångest. Jag blir så medveten om att jag levt två dagar som en vanlig svensson(bortsett från att jag inte åkt iväg till något jobb), och jag blir så himla, himla rädd. Det är påriktigt svårt att förklara den exakta känslan, jag kan inte hundraprocentigt sätta fingret på vad det är som går igång i mig. Men jag minns att det hände för ett par år sedan också, jag hade några dagar då jag klev upp på morgonen och gjorde saker hit och dit, jag gjorde sakerna och kände mig nästan lätt, jag kände mig "normal". Jag fick samma känsla då som jag fick idag. Det är mysko. Det var allt jag ville säga, att det är mysko.
 
Även fast terapin är jobbig nowadays och jag ska påbörja eventuellt två olika gruppbehandlingarish, och jag är livrädd och har ångest kring det, så fort jag låter hjärnan vandra iväg till det och allt runtomkring så blir hjärnan nästan överhettad och jag vill bara hitta en flyktväg, fort. Även fast det pågår just nu, så mår jag bra. Kanske för att jag bestämt mig för att den här helgen ska handla om Me, myself and I. (Rabbe är också lite inkluderad, annars hade jag nog blivit uttråkad). Men det har varit en bra dag, jag är nöjd. Jag har dessutom pratat med kvartersvärden om småfix i lägenheten och tapetsering. Det kanske är det som gör att min vanligtvis konstanta ångest släppt, det och att försäkringskassan är med på banan nu.
 
Nu ska jag sluta spekulera hit och dit, rätt vad det är så övertänker jag tills jag får ångest igen, det vill man ju slippa om man kan! Nu ska jag se ett avsnitt av Ravenswood(ni som är PLL fans borde också se Ravenswood, just saying! Spinoff på PLL, när Caleb är i RW, om ni missat), sedan ska jag lyssna på podcast, Läkarpodden eller Första drinken.
 
Förresten! Jag fick ett skrattanfall idag, helt för mig själv, var tillslut tvungen att ringa Nicolina och be om backup(vet inte om jag ville ha backup till att skratta med mig eller till att lugna ner mig dock), tillslut lyckades jag sluta iallafall. Det är ju alltid roligt att skratta, men det bästa var att jag började tänka på systra mi, Angelina. Våra skrattanfall, hennes skrattanfall. Fantastiska människa vad jag saknar dig ♥ Jag tror nog att du fortfarande får dom och att ditt skratt smittar av alla andra där uppe nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: