When you do the right things, it might feel like you're flying.

Dagarna fortsätter att gå, som de ju alltid gör, konstigt vore det annars. Jag har legat i sängen sedan innan 21, påväg att lägga mig och sova. Men efter det här inlägget är det sovdags påriktigt.
 
Jag känner mig så himla lugn och säker på vad jag gör och ska göra i olika delar av livet. Tänker jag framåt sommaren och hösten så ja, då får jag panik och tankarna börjar gå iväg i helt fel riktning. Men jag tänker att jag behöver inte bestämma eller planera sommaren och hösten fullt ut, redan nu. Det kan få vänta. Jag har andra, viktigare saker att göra just nu, och det är väl Just Nu som man lever.
 
Jag har shoppat massor av böcker idag på bokrean. Ser fram emot att de ska anlända! Ett par rent intressanta och sköna böcker, men flera kloka, intressanta, bra böcker. Inser dock att jag snart måste införskaffa mig en till bokhylla eller göra om på något sätt. Men när tapetseringen är klar ska jag eliminera vissa möbler och införskaffa några nya, en bokhylla får helt enkelt hamna på inköpslistan. Om inte någon har något knep på hur man kan placera böcker eller ha dom någon annanstans än i en bokhylla? Vill självklart att dom ska synas, gotta love them books!
 
Jag har gjort så himla bra saker för mig själv nu och det kommer fortsätta i veckan. Det känns så himla, himla bra! På torsdag har jag ingenting att göra så jag tror att det kommer att bli en dag till att organisera, planera, skriva listor osv! För det börjar bli så mycket i hjärnkontoret nu att jag kan inte riktigt skilja på allt. Jag måste även skaffa en arbetsyta(jag skaffade en sån när jag började universitetet, men sedan sjukskrivningen har det förfallit, blivit kaos och det står nu en tv på den och bakom tv:n har jag gömt massa skrot). Jag måste ha någonstans där jag kan sitta och skriva och fokusera.
 
Nu säger jag godnatt, jag återkommer imorgon.

You cry. You feel the pain. You laugh. You remember.

Klockan är runt 22 en fredagkväll och jag ligger i sängen, redo för att se något avsnitt(eller någon säsong!) på netflix, läsa lite och sova. 25 år gammal. Snart har två år gått men jag har helt ärligt fortfarande svårt för att bara vara hemma en fredagkväll, det fanns en period då jag tyckte det var skönt, jag tycker nog fortfarande att det är skönt. Hellre en sånhär kväll och lägga sig 22, än en lördagmorgon då man stapplar sig hem 07 på morgonen från gud vet var. Men en liten del av mig tycker att det här är pinsamt, jag passar inte riktigt in i samhällets norm för 20+ are. Tror jag iallafall.
 
Jag har äntligen pratat med kvartersvärden, efter alla samtal med fk och csn hit och dit fick jag lite skinn på näsan och tog tag i att ringa k.värden. Så han ska, förhoppningsvis snart, komma hit och fixa lite småsaker, sedan ska tapetserare(jag vet, målare, som en kär vän påpekade, men it makes no sense, så jag kallar dom tapetserare) komma hit och tapetsera om min lägenhet. And I'm so excited! Sedan ska jag bara bestämma i vilken ordning jag ska byta ut mina möbler, har tyvärr inte råd att byta ut allt. Men en grej i månaden borde ju funka. Min lägenhet ska bli amazing, jag ska bli amazing.
 
Jag är inte på topp, av en anledning som vissa vet om, egentligen vill jag lägga mig ner och gråta och skrika i minst en vecka. För att vissa saker inte alltid går som man vill, för att jag har fortsatt låta min rädsla och min ångest styra. Men enough is enough, det kom för sent, men jag tror jag fått något wake up call(jag har dock trott att jag fått det många gånger, så vem vet, det här kanske varar ett par dar bara, men jag vill inte, jag vill att det ska vara längre). Jag orkar inte att hela mitt liv och mina relationer och allt ska styras av mina idiotiska rädslor och min idiotiska ångest. Jag har gråtit i några dar nu, men jag orkar helt ärligt inte. Så jag har rest mig upp, tagit på mig mitt game face och vägrar lägga mig ner. Jag ska fortsätta resa mig upp ur sängen, jag ska fortsätta ta tag i saker, jag ska fortsätta gå framåt hur stark vinden än är. Hur ont det än gör.
 
Men jag är fan uttråkad. Det är nog det som skrämmer mig mest. Okej, ärligt, det är bara idag jag haft den känslan. Men jag hatar att vara uttråkad. Jag måste bara ta mig igenom den här helgen så har jag en ny vecka, med hundvakt, barnvakt, möten(möten som dock vänder ut och in på min mage), osv att se fram emot. Och jag har börjat underhålla mig med att skriva massor nu också! Dock inte så jättemycket här, men i det privata, haha ni som tycker att jag är för ärlig och öppen här, ni ska bara veta vad som döljer sig i mina djupaste lådor och djupaste böcker. Skojas. Nu har jag så tråkigt att jag skulle kunna fortsätta skriva här for eternity. Men jag ska behärska mig!
 
Imorgon, om graderna inte sträcker sig under -19, då ska jag gå ut och gå. Jag borde kanske också börja packa och flytta om innan tapetserarna(!) kommer, eller är det för tidigt? Borde jag vänta tills dom ringer och säger vilken dag dom ska komma? Visst fan ringer dom och säger det!? Blir jobbigt om dom ringer och meddelar en timma innan.
 
 

Säg Ja. Säg Nej. Gå Höger. Gå Vänster. Stanna.

Jag har alltid problem med hur jag ska påbörja mina inlägg, om jag inte har något specifikt att framföra. Som ikväll är det mest svammel, yet again. Såna här gånger är jag alltid påväg att börja med: "Hohojaja!" Det fungerar ungefär likadant som min konstiga, halvt pinsamma hälsningsfras (som jag tror kommer ursprungligen från Rabbeflickan): "Hallooo!!" Ni som känner mig vet nog hur det låter. Kan ni tänka er när jag står i kassakön och kassörskan säger "hej." och jag utbrister "Halloooo!!" eller viskar "halloo..". Kan jag inte bara säga "Hej!" som vanligt folk? Ibland när jag övertänker och försöker låta normal, kommer ett väldigt konstigt "Tjena!" ut ur min mun. Jag må ha socialkompetens, men ibland är jag så himla socialt awkward att jag vet inte vad. Men jag tänker att det är charmigt i slutändan.
 
Jag är underlig. På så många sätt. Både igår och idag har jag spenderat dagen hyfsat "normalt"(med normalt menar jag vad jag tror att resterande befolkning anser vara normalt och friskt), var på möte igår, gick en sväng på stan, handlade mat, åkte hem, dolade på. Idag gick jag till vårdcentralen, handlade lite mer mat, åkte hem, dolade på. Ni vet, jag är uppe och gör saker, lite dittan och dattan, istället för att ligga i sängen/soffan hela dagen, se på netflix, ha ångest och fundera på livet från alla håll och kanter. Helt plötsligt när jag ätit min middag så slår det mig att jag agerat som "vanliga, friska" människor gör, och jag blir så brutalt medveten om att jag lever, bor i den här lägenheten, lagar mat som alla andra människor gör och BAM! så får jag sån jävla ångest, det känns nästan som existentiell ångest. Jag blir så medveten om att jag levt två dagar som en vanlig svensson(bortsett från att jag inte åkt iväg till något jobb), och jag blir så himla, himla rädd. Det är påriktigt svårt att förklara den exakta känslan, jag kan inte hundraprocentigt sätta fingret på vad det är som går igång i mig. Men jag minns att det hände för ett par år sedan också, jag hade några dagar då jag klev upp på morgonen och gjorde saker hit och dit, jag gjorde sakerna och kände mig nästan lätt, jag kände mig "normal". Jag fick samma känsla då som jag fick idag. Det är mysko. Det var allt jag ville säga, att det är mysko.
 
Även fast terapin är jobbig nowadays och jag ska påbörja eventuellt två olika gruppbehandlingarish, och jag är livrädd och har ångest kring det, så fort jag låter hjärnan vandra iväg till det och allt runtomkring så blir hjärnan nästan överhettad och jag vill bara hitta en flyktväg, fort. Även fast det pågår just nu, så mår jag bra. Kanske för att jag bestämt mig för att den här helgen ska handla om Me, myself and I. (Rabbe är också lite inkluderad, annars hade jag nog blivit uttråkad). Men det har varit en bra dag, jag är nöjd. Jag har dessutom pratat med kvartersvärden om småfix i lägenheten och tapetsering. Det kanske är det som gör att min vanligtvis konstanta ångest släppt, det och att försäkringskassan är med på banan nu.
 
Nu ska jag sluta spekulera hit och dit, rätt vad det är så övertänker jag tills jag får ångest igen, det vill man ju slippa om man kan! Nu ska jag se ett avsnitt av Ravenswood(ni som är PLL fans borde också se Ravenswood, just saying! Spinoff på PLL, när Caleb är i RW, om ni missat), sedan ska jag lyssna på podcast, Läkarpodden eller Första drinken.
 
Förresten! Jag fick ett skrattanfall idag, helt för mig själv, var tillslut tvungen att ringa Nicolina och be om backup(vet inte om jag ville ha backup till att skratta med mig eller till att lugna ner mig dock), tillslut lyckades jag sluta iallafall. Det är ju alltid roligt att skratta, men det bästa var att jag började tänka på systra mi, Angelina. Våra skrattanfall, hennes skrattanfall. Fantastiska människa vad jag saknar dig ♥ Jag tror nog att du fortfarande får dom och att ditt skratt smittar av alla andra där uppe nu.