keep moving.

Here we go! Skrev just ett inlägg, men när jag läste igenom det insåg jag att det lät alldeles för deprimerande för att bli publicerat. Haha, what about that? Jag som är så jävla för att prata om psykisk ohälsa och att man inte ska vara tyst och så vidare, raderar ett helt inlägg. Men ja, så kan det gå. Det var helt enkelt för kryptiskt och för deppigt, jag glömde infoga mina roliga kommentarer och nattsvarta humor, det var bara svart. And that's not me! Jag är ju lite regnbågsfärgad också. Så jag gör ett nytt försök.
 
Jaha, här tog det stopp. Inte för att ni märker av det, men det har gått ett par minuter mellan dom här raderna. Jag sitter i min nymöblerade lägenhet(lägenheten är gammal, bara möbleringen som är ny, keep calm!), mitt nyklippta hår och min kära enhörningstisha. Vanligtvis skulle en ommöblerad lägenhet och hårklippning tytt på någon förändring i mitt liv. Så ja, jag är fundersam över varför jag gjorde det. För här händer inte ett dyft.
 
Nu måste jag playa igång musik för att starta hjärnan. Lasse min Lasse. Jag och familjen var och njöt av hans ljuva stämma för ett par helger sedan, och som jag längtar tillbaka. Jag skulle kunna stå där i regnet och lyssna i dagar. Jag blir så fantastisk lugn och lycklig av hans musik. Och ledsen. Det är en konstig mix. Men jag njuter till max. Jag inbillar mig att jag är närmre min syster då. Det känns så. Hans texter, dom är magi. Lars Winnerbäck är magi.
 
Och ja, eventuellt är jag lite deprimerad nu. Är det någon som är förvånad? Det är inte jag. But this too shall past. Springer man runt i en jävla evighetscirkel och aldrig verkar hitta ut är det nog svårt att undvika deppiga perioder ibland. Det kanske är därför jag klipper mig och gör om i lägenheten. För att få någon förändring. Något nytt. Inte detta jävla loopande. Vissa dar vill jag skrika rakt ut av frustration, jag vill slå sönder och bara släppa. Men jag behärskar mig. Jag djupandas. Jag flyttar möbler. Jag rensar. Jag städar. Jag hittar något annat att begrava min hjärna i. Allt för att överleva. För jag vet att det kan vara härligt att leva också. Jag måste bara vänta ut detta kapitel. Redo för nästa.
 
Nä, nu håller det här inlägget också på att tippa över till för deprimerande. Nu ska jag sova och imorgon ska jag tvätta och städa som en idiot, och under tiden göra upp planer för hur jag ska ta över världen.
 
"Cause you should all see me in a crown."
 
and baby, just keep breathing.
 
If I would go silent.
Would you wonder?
If I would cry.
Would you laugh?
If I would turn the world around,
would you dance?
Or would you run?

So play the music in your mind. Let the world see what you are made of.

Long time no see. Senaste månaderna har varit fantastiska, varma, ångestfyllda, arga, underbara, glada, rädda, osäkra, roliga, förvirrade, ja, troligen alla känslor man kan ha har jag haft. Haha, kanske inte så konstigt, under några månader hinner man ju nog gå igenom hela känsloregistret.

Jag har mått bra, jag har haft det fantastiskt roligt. Men samtidigt har jag stängt av, förträngt, skjutit upp. Allt pga rädsla, ovisshet och förvirring för framtiden. Jag har inte vetat vad jag vill. Jag har knappt vetat vad jag gjort. Jag har suttit fast, haft fokus på fel saker. Det har känts bra. Ett tag iallafall. Fly undan det verkliga och mala ner huvudet i något oviktigt, något lätt, något konkret. Men egentligen har det fått mig att må skit. Men även det har jag förnekat. 

De senaste dagarna har jag sakta men säkert traskat in på rätt spår igen. Idag vaknade jag upp(skrattandes faktiskt, dog av skratt i en dröm och skrattade tydligen så hårt i drömmen att jag gjorde det i verkligheten också), men jag vaknade upp och bestämde mig för att bara fokusera på mitt eget. Haha det här är ett sånt diffust och kryptiskt inlägg, but you are all used to it. Idag mår jag bra, jag känner för att ta över världen. Eller iallafall ta tillbaka kontrollen över min egen värld. Styra. Inte gå runt och trycka undan, förneka, undvika. Undvika alla mina känslor, undvika framtiden.

Imorgon kanske jag vaknar upp och stoppar huvudet i sanden igen, jag har ingen aning. Jag är fortfarande rädd,  osäker, förvirrad. Vet fan inte vad jag ska göra, vet inte hur min framtid kommer se ut. Vet inte vad jag kommer klara av och inte. Men jag vet att jag kan ta ett steg i taget, göra en rätt sak i rätt riktning varje dag.

Jag tänkte bara bryta tystnaden som varit här ett bra tag nu. But here I am again, med huvudet ovanför ytan och redo att känna igen.