You look at the sun and you take it all in.

Det där fantastiska måendet alltså. Ni vet, det där i livet som pendlar, upp, ner, upp ner. Inte ens pendlandet upp och ner kan hålla sig till någon form av kontinurlitet. Ibland är det tre veckor upp, en dag ner, två dar upp, en vecka ner. Ibland är det upp och ner varannan dag.
 
Min senaste dalgång höll jag på att släppa allt. Jag lät mig sköljas med, jag släppte allt det rätta fokuset vind för våg och hängde bara med stormen. Stormen som drog mig rakt ned. Det gick nog hyfsat snabbt också, på ett sätt hängde jag inte alls med utan helt plötsligt hittade jag mig själv mitt i kaoset och hade ingen aning om vad jag höll på med. Men på ett sätt var jag så väl medveten om vad jag gjorde, men jag tittade bara på, jag tittade bara på när jag tog fel beslut, på fel beslut, på fel beslut.
 
Sedan vaknade jag upp. Återfick en gnutta förnuft, energi och en vilja. Jag började göra bra saker igen. Jag tror det var för tre dagar sen jag vaknade upp, nu har jag gjort en hel drös med bra saker. Jag har tagit tillbaka fokuset och satan vad skönt det är. Och jag ber till vemsomhelstvadsomhelst att vid nästa dalgång(för det kommer igen, tro mig, är det något jag lärt mig av mina 26 år så är det det. Jag har även lärt mig att komma tillbaka snabbare och behålla det längre), jag ber iallafall att nästa gång så kanske jag är mer vaken och mer fokuserad och inte låter mig sköljas med i vågen så jävla snabbt och så jävla långt. För det var inte kul. Jag har fortfarande känningar av det, oron i kroppen, distraktionen, ångesten, rädslan.
 
Men jag är tillbaka på banan iallafall. Åtminstone så går jag just bredvid den, jag kan ta på den. Nu gäller det bara att komma det närmsta balans som jag kan. Inte göra allt på en gång, allt på samma dag, helst under samma timme. Haha, jag vet, det är omöjligt. Men just nu är min hjärna så jäkla taggad på att göra rätt, göra bra, så jag vill göra allt. Samtidigt. Men jag vet att det är omöjligt, det är heller inte hållbart.
 
Att solen har lyst med sin närvaro för oss är även det helt underbart. Känner ni hur nära det är? Jackor åker av(iallafall min), sneakers tas fram, garderoben struktureras om, vägarna sopas, solglasögonen åker på. Det känns i luften, i lukten, i hjärtat. Imorgon ska mina fönster tvättas(Sofia systra mi, tvättade jag någonsin fönstrena när vi bodde ihop? Jag är bra på städning, men upptäckte att jag är lite tafatt när det kommer till fönstrena när jag gjorde en försöksomgång idag.)
 
Nu ska middagen intas, musiken dansas till och veckoplaneringen göras.
 
Livet är vackert när du går i värderad riktning. Värderad riktning är två ord som aldrig kommer att lämna min hjärna, det är två så kloka ord tillsammans.
 
 

Stanna upp.

Jag älskar dom dagar då ångesten skrikit i mig, velat kasta ner mig på marken och hålla fast mig, men jag har inte låtit den göra det. Trots motstånd har jag traskat framåt, i riktningen jag innerst inne vill gå. Då kan jag avsluta kvällen med bra film, chirre, dirre, lägga mig i sängen och känna mig som en champion.
 
Livet är inte fantastiskt rakt igenom. Det kommer aldrig att bli det. Men det finns stunder då det är fantastiskt. Sedan finns det stunder som nu, då det är kaos runt om, men jag hanterar det, jag vet att jag gör rätt. Trots ångesten och alla jävla rädslor som jag hatar så brutalt mycket, mår jag helt okej ändå.
 
 
cause your breathing is exhausting
när du inte vet, när du bara tror
du analyserar, kalkylerar,
blundar, tittar,
lyssnar
But you can't see the finish line
för den existerar inte
 
It's a never-ending story.
 
(:

It's gonna take a lifetime. Put some sparkle on it.

Det där med att få till en fungerande vardag är fan kruxigare än jag kunnat tro.
 
Man måste hitta en bra sömnrutin, inte sova för länge på dagen för då blir det zombiemode, men inte kliva upp alltför tidigt heller. Och har man en energinivå som inte räcker till en hel dag måste man även ta en powernap någon gång under dagen. Men även den får inte tas för sent, för då kan det bli svårt att somna på kvällen, men den får inte tas för tidigt heller, för då finns det risk att man somnar 20.00 och vaknar 01 pigg som en mört.
 
Som sjukskriven kan man fylla vardagen med vad man vill. Men hur fyller man den rätt då? Man måste ha en mix av vettiga saker, som att skriva, läsa, promenera, "plugga" osv. Glöm heller inte bort att göra ingenting, slappna av, se en film, ta det lugnt. Du får inte satsa allt du har i något, för risken finns att du kraschar, men satsa inte för lite heller, för du vill inte stå still.
 
Du vill gå framåt. I lagom takt. I en bra takt. Göra rätt saker, utvecklas, gå i värderad riktning. Balans. Det är balans du söker. Men helt ärligt nu, är det verkligen möjligt att uppnå balans? Existerar det? Jag kan eventuellt sträcka mig till att det närmsta balans du någonsin kommer att uppnå är när du ständigt strävar efter den.
 
Men det är svårt.
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit, hjärnan ställer till det, såklart. On eller off. Jag vill fixa allt på en gång, planerar hela veckan ut på minuten eller så kan jag inte för mitt liv komma på eller hitta ork till att göra en enda grej på hela dagen. Fast nä, nu är jag fast i det gamla(visst är ni med mig i att jag skriver samtidigt som jag tänker?), jag har blivit bättre. Jag tror (TROR!) att jag fått in en frukostrutin, jag kan inte minnas om den någonsin existerat, möjligtvis när jag var liten och bodde hemma, men nu, jag tror jag har det. Oh well, jag gör saker, men jag är aldrig nöjd. Jag vill mer. Jag vill något stort. Och det är frustrerande att jag inte bara kan trolla mig till den plats jag vill vara på. Jag måste snubbla mig dit. Tillslut så når jag fram. Eventuellt.