World Suicide Prevention Day

Idag är det World suicide prevention day. Jag visste faktiskt inte att det ens existerande en sån dag, men jag är glad att det gör det. Jag är däremot inte glad att det behöver finnas en sån här dag. Men det behövs, det gör verkligen det.


Om lite mindre än en månad så är det 11 år sedan min storasyster Angelina tog sitt liv. Jag har fortfarande svårt att skriva hennes namn, ännu svårare att säga det. Det var 11 år sedan men det gör fortfarande ont och om jag säger hennes namn högt är jag rädd att bryta ihop i tårar. Fast varför är jag rädd för att göra det egentligen? Det är helt okej, det är normalt.


Men någonstans i mig har jag känslan om att jag ska ha kommit över det, jag ska inte behöva tynga ner andra med något som hände för över 10 år sedan. Men sanningen är den att jag och min familj kommer aldrig att komma över det. Det gör man inte. Och tiden läker verkligen inte alla sår. Men, man hittar sätt att hantera det på, det går att prata om det. Man bryter inte ihop så fort det kommer på tal, men även om man bryter ihop varje gång det kommer på tal så är det okej.


Allt är okej. Alla känslor är okej. Alla tankar och känslor och tårar kommer vara okej även om 20 år.


När jag träffar nya människor och dom frågar om min familj, Hur många syskon jag har, då spinner tusen tankar genom mitt huvud i ilfart. "Ska jag säga sex syskon? Ska jag säga fem? Ska jag säga fem som lever och en som är död? Hur ska jag formulera mig?" Jag försöker avläsa situationen och personen som frågar. Jag säger oftast sex. Ibland säger jag "fem, jag hade sex."


Det är mest inte för min egen skull jag funderar sådär. För jag kan prata om det. Det är okej. Men jag vill inte göra dom andra obekväma. Men kanske är det just det jag måste sluta med, sluta tänka att jag gör dom andra obekväma. För vi måste våga prata.


Att prata är livsviktigt.
 

Jag läste just en artikel om en tjej som jobbade på sos, hon var i luren när hon hörde en 13 åring ta sitt liv framför sina föräldrar. Det är inte bra. Det är inte bra att 12-13 åringar tar sitt liv eller ens har såna tankar. Det är aldrig bra, oavsett ålder, när någon tar sitt liv eller funderar på det.


Och något måste göras. Vi måste våga prata. Att prata är livsviktigt.
 
1988-10-12
Angelina Lundholm
2006-10-04
Jag saknar dig Angie. Föralltid💖


Kommentarer
Postat av: Anonym

😍 vackert skrivet. Du vet att du alltid kan prata med mig/ Mathias

Svar: 😘tack bästa du!!
Anja

2017-09-10 @ 22:11:02
Postat av: Carola

Du kan alltid prata med mig också, älskade korv.

Svar: Fina Carola!! Tack :*
Anja

2017-10-05 @ 01:16:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: