When your mind is blowing you away from your first thought.

Så många kapitel i en bok. Hela livet är en bok. Det här nya kapitlet känns dock som det första i min uppföljare. Bok nummer två. Liv nummer två. Jag vet, det är ett och samma liv, konstigt vore det ju annars(eller? hehe, nä, jag ska inte gå in på det spåret just nu), men det känns verkligen som att jag börjat ett nytt liv.
 
Resan jag gjorde under min vistelse på Säviq var the end quote i min första bok, hemkomsten var prologen till min andra och starten på universitetet är det första kapitlet i bok nummer två. Jag är så jävla rädd. Helt ärligt är jag "shit my pants gasping for air" rädd. Men på något sätt, jag är så galet fascinerad över det och har bara nyss lagt märke och reflekterat över det, på något sätt har jag börjat lägga band på min framtids- och förväntansångest. Jag skulle kunna gå runt och fundera på vad jag ska göra om jag inte klarar av tre år på universitetet, om det skulle gå åt helvete av någon av de tusen anledningarna jag kan komma på. Men, det är ju helt onödigt. Det tar alldeles för mycket energi och ger alldeles för mycket ångest att tänka i de banorna. Och det slår mig nu, i skrivandets stund, att jag faktiskt har jobbat för det! Först fick jag öppna upp ögonen och inse att det är det jag gör, går runt och oroar mig och planerar and so on, sedan började jag lägga märke till NÄR jag faktiskt gjorde det, och påminde mig själv att that's not the way to go. Och nu, nu händer det knappt längre. Det kommer någon tanke på det ibland, Tänk om? Men jag viftar bort den. Jag tänker att jag gör det jag kan nu, mer än så går det inte att göra.
 
Så många grupparbeten och seminarium jag varit orolig för och funderat på att stanna hemma och bara strunta i dem, men jag har inte gjort det, jag har varit på vart enda ett! (Jag struntade i en föreläsning för jag var påriktigt helt utslut och prioriterade att läsa hemma istället) Men inte en enda obligatorisk grej har jag struntat i och back in the days lät jag verkligen ångesten och rädslan styra mig, så ja, det är stort i min värld. Sen att min grupp är helt fantastisk underlättar sjukt mycket! När man har en grupp som tar arbetet på allvar och vi gör det vi ska, men sist vi träffades hade vi även så galet roligt. Jag skrattade så att tårarna sprutade, det om något gör att jag faktiskt ser fram emot nästa gång vi ska ses. Jag går ju i någon fantasivärld om att jag tycker att andra människor är jobbiga and so on, men helt ärligt så handlar det nog mest om rädsla. För när jag går på möten, eller när jag jobbar i grupp som på uni och känner den där gemenskapen och glädjen, då blir jag så himla glad och så otroligt jäkla tacksam och det känns som att jag växer, blir lite starkare, lite lyckligare.
 
Denna helg har jag spenderat hemma i lägenheten, det har också varit välbehövligt. Igår lät jag plugget ligga(det var grymt ansträngande att inte låta hjärna fladdra iväg och planera, att inte logga in på cambro och kolla upp saker), vila, vila behövs och jag tog den. Det krävdes dock arbete från min sida för att vila, oh the irony. Jag försökte till och med joina svenska folket och se på Idol. Men gooood, vad jag blev uttråkad, det höll inte länge. Jag har iallafall fått lägenheten städad, matlådor gjorda and so on.
 
Egentligen har jag sjukt mycket att skriva nu, hade massor av topics jag ville skriva om, men ögonen är nästan i behov av tandpetare och min mage börjar göra ont(Yes, jag får ont i magen om jag tvingar mig själv att vara vaken för länge på kvällarna, no joke..helt sjukt. Roligt. Och helt sjukt vad saker förändras, f.d. Nattugglan.)
 
Om min hjärna med miljontals tankar i sekunden kommer ihåg till imorgon alla mina andra topics så kanske ni får ta del av de imorgon. Om inte... så hörs vi nån annan dag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: