Åren passerar, ser du? Är du mitt i det? Njuter du? Eller vaknar du upp och inser att du knappt varit medveten om ditt eget liv?

För prick ett år sedan packade jag ihop alla mina grejer, pussade flickorna och personalen hejdå, lämnade ett minne på väggen ovanför tv:n(jag hoppas att den är kvar!), blev skjutsad till tåget som slutligen tog mig hem till Umeå, min familj och mina vänner. Jag spenderade 9 månader i Borlänge 2016 med ca en månads uppehåll. Det är dom viktigaste månaderna jag haft i mitt liv.
 
Sedan jag kom hem har jag arbetstränat, träffat nya människor, skaffat mig en underbar karl, påbörjat universitetsstudier, fortsatt vara clean and sober, sagt tack och hej till socialtjänsten, arbetsförmedlingen och allt vad det nu heter(påriktigt, tack!), gått känsloskola, gjort utvärderingar, lärt mig saker om mig själv osv, osv. 
 
"..Men jag kommer vara nykter, jag kommer använda alla verktyg jag fått med mig härifrån för att kunna hantera mig själv och mina känslor. Jag kommer att jobba med mig själv varje dag. Påminna mig själv. Andas. Försöka hålla nere kraven. Inte fly. Inte överleva, utan leva. Jobba för att nå mina drömmar och även hitta nya drömmar. Jag kommer att komma hem som samma gamla Anja, men något lugnare, något mer realistisk och starkare än någonsin."
 
Det där skrev jag på instagram några dagar innan jag skulle åka hem. Jag åkte hem för prick ett år sedan, och ett par veckor senare så hände en grej, jag hade fetångest. Jag fattade inte varför. Det var helt ologiskt i mitt huvud! Men sen kom jag på mig själv med att backa bandet, fundera på vad jag gjort och inte gjort, jag klurade ut varför jag kände som jag gjorde och jag förstod vad jag behövde göra och jag gjorde det direkt. Det var då jag insåg hur sjukt mycket Säviq hjälpt mig, hur mycket kunskap jag fick med mig därifrån. Jag kommer alltid att vara tacksam för det! De lärde mig att kunna vara ensam, i början satt jag och stickade ensam hemma i min soffa, jag slötittade på tv, jag mediterade, jag gick på de möten jag skulle gå på, jag kände mig som lugnet själv. Jag kan fortfarande vara ensam, jag får inte panikångest över det varje gång längre.
 
Ett år har gått, de första månaderna gick allt bra, jag kände mig stabil. Jag känner mig inte stabil längre. Helt ärligt så de senaste dagarna har jag varit så otroligt jävla rädd, känt no joy at all när jag tänkt på framtiden, känt mig misslyckad, dålig, korkad, idiotisk. Jag har funderat på om jag ändå ska gå och ta den där första ölen. Jag har tänkt att det kanske är lösningen, då slipper jag känna pressen och stressen. Men jag hindrar mig själv. Jag tar inte det steget. Det där steget i helt fel riktning. För jag vet att det inte är dit jag vill gå, det är inte lösningen, och absolut ingenting kommer att bli bättre av det.
 
Men det fina är att jag vet varför nu. Jag vet varför jag har de här tankarna. Jag vet varför jag vill gå åt andra hållet. För över ett år sedan hade jag inte kunnat koppla ihop det på det sätt jag kan göra idag. För över ett år sedan hade jag inte haft förmågan att hindra mig själv, stanna upp. För över ett år sedan hade jag följt mina känslor till punkt och pricka.
 
Ibland så känns det som att jag tagit några steg bakåt, att jag håller på att falla igen, att jag inte är lika klok som jag var när jag kom hem, att jag blivit "oklok" igen. Men sanningen är ju den att det handlar ju bara om att jag höjt ribban nu. Jag har ju tagit ytterligare ett steg framåt och det är klart att det är läskigt och utmanande och ibland kan kännas hopplöst. Men att jag fått mer oroskänslor igen nu handlar ju egentligen bara om att jag, som jag skrev, tagit ännu ett steg framåt. Ett steg i rätt riktning. Jag är i fas med vad jag ville, jag ville komma hem och få lite stöd på hemmaplan och landa, sedan ville jag ta mig in på universitetet och läsa Litteraturvetenskap. Det är exakt det jag gör. Så mina tankar om att jag misslyckats och gått bakåt kan jag ju egentligen bara ta och kasta i sopkorgen omedelbart.
 
Jag behöver dock hitta tillbaka till vissa grejer igen, vissa grejer jag släppt. Första steget till att göra det är att bli medveten om vad jag behöver göra, och det är jag ju. Tack och lov.
 
Anyhow, Säviq är det viktigaste, jobbigaste, bästa, galnaste jag gjort ♥ och snart firar jag 18 månader clean. Och det mina vänner, det är underbart.

When your mind is blowing you away from your first thought.

Så många kapitel i en bok. Hela livet är en bok. Det här nya kapitlet känns dock som det första i min uppföljare. Bok nummer två. Liv nummer två. Jag vet, det är ett och samma liv, konstigt vore det ju annars(eller? hehe, nä, jag ska inte gå in på det spåret just nu), men det känns verkligen som att jag börjat ett nytt liv.
 
Resan jag gjorde under min vistelse på Säviq var the end quote i min första bok, hemkomsten var prologen till min andra och starten på universitetet är det första kapitlet i bok nummer två. Jag är så jävla rädd. Helt ärligt är jag "shit my pants gasping for air" rädd. Men på något sätt, jag är så galet fascinerad över det och har bara nyss lagt märke och reflekterat över det, på något sätt har jag börjat lägga band på min framtids- och förväntansångest. Jag skulle kunna gå runt och fundera på vad jag ska göra om jag inte klarar av tre år på universitetet, om det skulle gå åt helvete av någon av de tusen anledningarna jag kan komma på. Men, det är ju helt onödigt. Det tar alldeles för mycket energi och ger alldeles för mycket ångest att tänka i de banorna. Och det slår mig nu, i skrivandets stund, att jag faktiskt har jobbat för det! Först fick jag öppna upp ögonen och inse att det är det jag gör, går runt och oroar mig och planerar and so on, sedan började jag lägga märke till NÄR jag faktiskt gjorde det, och påminde mig själv att that's not the way to go. Och nu, nu händer det knappt längre. Det kommer någon tanke på det ibland, Tänk om? Men jag viftar bort den. Jag tänker att jag gör det jag kan nu, mer än så går det inte att göra.
 
Så många grupparbeten och seminarium jag varit orolig för och funderat på att stanna hemma och bara strunta i dem, men jag har inte gjort det, jag har varit på vart enda ett! (Jag struntade i en föreläsning för jag var påriktigt helt utslut och prioriterade att läsa hemma istället) Men inte en enda obligatorisk grej har jag struntat i och back in the days lät jag verkligen ångesten och rädslan styra mig, så ja, det är stort i min värld. Sen att min grupp är helt fantastisk underlättar sjukt mycket! När man har en grupp som tar arbetet på allvar och vi gör det vi ska, men sist vi träffades hade vi även så galet roligt. Jag skrattade så att tårarna sprutade, det om något gör att jag faktiskt ser fram emot nästa gång vi ska ses. Jag går ju i någon fantasivärld om att jag tycker att andra människor är jobbiga and so on, men helt ärligt så handlar det nog mest om rädsla. För när jag går på möten, eller när jag jobbar i grupp som på uni och känner den där gemenskapen och glädjen, då blir jag så himla glad och så otroligt jäkla tacksam och det känns som att jag växer, blir lite starkare, lite lyckligare.
 
Denna helg har jag spenderat hemma i lägenheten, det har också varit välbehövligt. Igår lät jag plugget ligga(det var grymt ansträngande att inte låta hjärna fladdra iväg och planera, att inte logga in på cambro och kolla upp saker), vila, vila behövs och jag tog den. Det krävdes dock arbete från min sida för att vila, oh the irony. Jag försökte till och med joina svenska folket och se på Idol. Men gooood, vad jag blev uttråkad, det höll inte länge. Jag har iallafall fått lägenheten städad, matlådor gjorda and so on.
 
Egentligen har jag sjukt mycket att skriva nu, hade massor av topics jag ville skriva om, men ögonen är nästan i behov av tandpetare och min mage börjar göra ont(Yes, jag får ont i magen om jag tvingar mig själv att vara vaken för länge på kvällarna, no joke..helt sjukt. Roligt. Och helt sjukt vad saker förändras, f.d. Nattugglan.)
 
Om min hjärna med miljontals tankar i sekunden kommer ihåg till imorgon alla mina andra topics så kanske ni får ta del av de imorgon. Om inte... så hörs vi nån annan dag!

World Suicide Prevention Day

Idag är det World suicide prevention day. Jag visste faktiskt inte att det ens existerande en sån dag, men jag är glad att det gör det. Jag är däremot inte glad att det behöver finnas en sån här dag. Men det behövs, det gör verkligen det.


Om lite mindre än en månad så är det 11 år sedan min storasyster Angelina tog sitt liv. Jag har fortfarande svårt att skriva hennes namn, ännu svårare att säga det. Det var 11 år sedan men det gör fortfarande ont och om jag säger hennes namn högt är jag rädd att bryta ihop i tårar. Fast varför är jag rädd för att göra det egentligen? Det är helt okej, det är normalt.


Men någonstans i mig har jag känslan om att jag ska ha kommit över det, jag ska inte behöva tynga ner andra med något som hände för över 10 år sedan. Men sanningen är den att jag och min familj kommer aldrig att komma över det. Det gör man inte. Och tiden läker verkligen inte alla sår. Men, man hittar sätt att hantera det på, det går att prata om det. Man bryter inte ihop så fort det kommer på tal, men även om man bryter ihop varje gång det kommer på tal så är det okej.


Allt är okej. Alla känslor är okej. Alla tankar och känslor och tårar kommer vara okej även om 20 år.


När jag träffar nya människor och dom frågar om min familj, Hur många syskon jag har, då spinner tusen tankar genom mitt huvud i ilfart. "Ska jag säga sex syskon? Ska jag säga fem? Ska jag säga fem som lever och en som är död? Hur ska jag formulera mig?" Jag försöker avläsa situationen och personen som frågar. Jag säger oftast sex. Ibland säger jag "fem, jag hade sex."


Det är mest inte för min egen skull jag funderar sådär. För jag kan prata om det. Det är okej. Men jag vill inte göra dom andra obekväma. Men kanske är det just det jag måste sluta med, sluta tänka att jag gör dom andra obekväma. För vi måste våga prata.


Att prata är livsviktigt.
 

Jag läste just en artikel om en tjej som jobbade på sos, hon var i luren när hon hörde en 13 åring ta sitt liv framför sina föräldrar. Det är inte bra. Det är inte bra att 12-13 åringar tar sitt liv eller ens har såna tankar. Det är aldrig bra, oavsett ålder, när någon tar sitt liv eller funderar på det.


Och något måste göras. Vi måste våga prata. Att prata är livsviktigt.
 
1988-10-12
Angelina Lundholm
2006-10-04
Jag saknar dig Angie. Föralltid💖