When you realize, you might have to go another direction.

När du inte förstår dig själv, när du inte förstår varför du gör som du gör, eller inte gör det du borde göra.
 
I ett par veckor nu har jag gått runt vareviga dag och varit så jävla frustrerad på mig själv. I've got a confession to make. Jag får inte studierna att gå ihop. Jag får det inte att fungera. Nu har jag kommit till någon breaking point då jag bara frågar mig själv om jag ska hoppa av eller inte. Det blir ett virrvarr av pro and cons på båda alternativen. Jag famlar i mörkret.
 
This is my dream. Det är det här jag velat i så många år, det här är steget mot den största dröm jag haft så långt bak jag kan minnas. Jag har haft många drömmar, många saker jag velat göra, men de flesta har varit flyktiga, ibland orealistiska, och har oftast försvunnit in i periferin. Den här drömmen, den har gått bredvid mig i lätt över tio år. Så nä, jag vill inte, verkligen, verkligen, verkligen inte ge upp den.
 
Men det funkar ju inte. Det funkar verkligen inte. Jag ägnar mesta dels av tiden på dagarna till att sitta och planera vad jag ska göra och när jag ska göra det, sedan sitter jag och tänker att jag ska börja göra det också och när jag väl gör det så så svävar tankarna iväg gång på gång och jag har ingen aning om vad jag läst. Allt är bara ett virrvarr av seminarier, föreläsningar, papper, uppgifter, böcker, text, grupparbeten, analyser, och jag vet inte vad som är vad. Det är som att jag aldrig läst en bok förut. Jag förstår nätt och jämt uppgifterna vi får.
 
Aldrig har mina problem inom skolan varit så tydliga som dom är nu.
 
Och det gör mig ledsen. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att jag kanske helt enkelt måste ge upp min dröm för att jag inte klarar av universitetet.
 
Och jag ljuger. Jag undviker samtal på skolan om texten vi läst, om uppgiften vi ska göra, för jag har inget att säga. Jag ljuger för dom som frågar mig vad jag gjort eller vad jag gör. För egentligen så spenderar jag bara dagarna här hemma och försöker läsa och förstå vad jag läser, jag försöker hitta någon form av energi och kraft till att göra det jag ska göra.
 
Men jag famlar i mörkret och har insett att jag kanske inte hör hemma i litteraturens värld, jag finner knappt ord för hur det får mig att känna.


Kommentarer
Postat av: Anette

Det kan vara en tröskel som du måste över. Hade samma känsla när jag började plugga. Jag såg inte meningen eller den röda tråden från början. Slet m ämnen jag inte fann givande el intressanta. Tog mer än första terminen innan det gav mig nå. Å då hade jag ändå läst två kurser innan (å hoppat av den ena då jag insåg att den inriktningen inte var min grej). Men som sagt, tror jag hade mina tveksamheter hela första året. Det var som att stirra på ett enormt pussel utan att kunna se vilken bild det skulle vara. Senare kom bitarna att byggas ihop och innan mina 4 år var klar, så såg jag bilden, även om pusslet alltid kommer sakna bitar, för färdiglärd blir man ju aldrig. Däremot så tycker jag inte du ska ljuga, förstår du inte en text, säg det till dina klasskamrater, jag har läst, men den här texten säger mig inget, eller jag förstår inte vad författaren vill säga. Å när någon säger "jag tycker att hen säger/står för jadajada" så frågar du bara "hur tänker du då?/vad är det i texten som får dig att tycka det" du är där för att lära, inte kunna det är det viktigaste. Sen är texter som bilder, vi ser (läser) inte samma saker, det som fastnar hos mig är inte säker du gillar. Mitt råd är is i magen, ljug inte, å fråga. Så ser du hur det känns vid jul. Kram på dig!!!

2017-10-23 @ 06:25:44
Postat av: Anonym

Kämpa på älskade ❤️❤️Du fixar detta❤️Du är bara den bästaste❤️Löv joo

2017-10-23 @ 22:16:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: