När hjärnan jobbar på högvarv men du vet att du egentligen bara springer i en cirkel.

Ibland känns det som total katastrof, totalt meningslöst, hopplöst och jag känner bara, vad fan ska jag ta mig till? Sitter och kommer på olika flyktplaner, alltifrån att lägga mig i fosterställning i duschen och gråta några liter, till att äta upp allt som existerar i min kyl och frys, till att köpa en enkelbiljett till valfritt land men med det flyg som avgår snarast. Sedan tänker jag att jag fan ska ta mig samman och bara göra det.
 
Men hur jävla enkelt är det att bara ta sig samman och göra det? Jag har alltså gruppredovisning imorgon och alla mina känslor och alla mina tankar slår bakut. För ja, trots ovanstående text så har jag bestämt mig för att göra det. Jag ska åka till universitetet imorgon och ställa mig där framme i klassrummet. Och jag hoppas att jag ska prata. Jag kan helt ärligt inte säga att jag kommer göra det, för jag vet inte, jag vet inte hur min kropp kommer att reagera. Jag vet inte om jag kommer få en panikattack och bryta ihop eller om jag kommer frysa till is och helt plötsligt bli stum. Det tar kål på mig att inte veta. Och ännu värre blir det när jag inte har 100% koll på exakt vad jag ska säga. Jag vill inte göra fel. Jag vill inte säga fel. Men grejen är den att jag vet att det är okej. Min grupp är fin och dom kommer inte halshugga mig om jag råkar säga något heltokigt. Marken under mig kommer inte att rämna. Men det är så det känns. Men just nu är jag mest rädd att jag ska hamna i freezemode.
 
Hjärnan bråkar med mig somfan, jag har just börjat en social fobi grupp och dom har berättat att det är inte att bara helt enkelt göra det, göra det om och om igen så blir det bra. Utan man ska ta det i små steg. Imorgon gör jag helt annat än hur dom förklarat för mig att jag ska "bota" min sociala fobi. MEN, jag kan ju inte helt enkelt bara strunta i det. Speciellt inte nu, bara 8 timmar innan redovisningen. Framförhållning. Framförhållning skulle jag ha haft här. But still, jag måste ju vara med på redovisningarna, hur har jag annars tänkt klara av att ta en examen?
 
Jag får inte tyst på min hjärna ikväll. Jag sitter och försöker skriva ned ordagrant vad jag ska säga imorgon så att jag kan läsa utantill, men jag får inte ner ett ord på pappret. Jag sitter och försöker komma på en vettig plan hur jag ska göra i framtiden, åtminstone i någon månad. Om jag ska lösa det med läraren att ha enskild redovisning fram till att jag är klar med gruppen och hoppashoppashoppas att mina problem åtminstone bara blivit liiite bättre. Bara en gnutta bättre. För det är outhärdligt nu.
 
Hjärnan jobbar på frenetiskt för att komma med en lösning, sedan flyger den iväg och försöker komma med den perfekta flyktplanen, sedan försöker den skrika åt mig att ta mig samman det är väl inte så jävla svårt.
 
Jag försöker att stilla mig med att tänka om 12 timmar är det över. Om 12 timmar kan jag ta itu med nästa problem. Oh well, jag vet ju även att marken under mig faktiskt inte kommer att rasa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: