År efter år.

Jag vet inte om det är hemskt av mig, egoistiskt, korkat. Men jag har inte orkat. Varje år, 4:e oktober, så brukar jag skriva ett inlägg eller några rader på facebook i ditt minne Angelina. För att du förtjänar åtminstone det. Men i år. I år orkade jag inte, jag ville inte. Jag skrev bara "systra mi". För jag orkade inte känna, jag orkade inte tänka. Och jag vet att du vet att jag alltid kommer att minnas dig, jag kommer alltid att älska och sakna dig. Jag vet att du vet det, min familj vet det. Så jag tänkte att det inte behövdes.
 
Så jag har aktivt stängt av idag, hållt inne. Men sedan läser jag alla som skriver om kanelbullens dag och kommer på mig själv med att bli förbannad. Det är ju DIN dag! Sedan läser jag min älskade syster Evelinas inlägg på instagram om att det är orättvist, och att du hade varit en sådan bra moster. Och då brister det. Då kryper jag ihop i fosterställning och tårarna strömmar och jag blir så arg. Jag blir så himla arg. För världen är orättvis. Och alla minnen sköljer över mig. Och inte dom bra minnena. Dom hemska. Dom som gör ont. Ljudet av polisens tunga steg i vårt hem. Fantasibilderna jag målat ihop i mitt huvud som på något sätt blivit min verklighet. Och det gör så ont.
 
Och jag inser att kanske skriver jag inte varje år för din skull. Kanske skriver jag för min egen skull, för att få släppa ut. För att få ordning.
 
11 år har gått. Om 8 dar hade du fyllt 29 år. Jag är 25 år gammal men just nu känner jag mig som 14. Jag vill ligga i mammas famn och ha pappa och alla mina syskon i närheten. Samtidigt som jag vill släcka ner hela lägenheten och ligga under täcket och skrika och gråta. För just nu känns det ohanterbart och det känns som att tårarna aldrig kommer att ta slut.
 
Idag är din dag Angelina. Du hade älskat alla våra syskonbarn och dom hade älskat dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: