When you realize, you might have to go another direction.

När du inte förstår dig själv, när du inte förstår varför du gör som du gör, eller inte gör det du borde göra.
 
I ett par veckor nu har jag gått runt vareviga dag och varit så jävla frustrerad på mig själv. I've got a confession to make. Jag får inte studierna att gå ihop. Jag får det inte att fungera. Nu har jag kommit till någon breaking point då jag bara frågar mig själv om jag ska hoppa av eller inte. Det blir ett virrvarr av pro and cons på båda alternativen. Jag famlar i mörkret.
 
This is my dream. Det är det här jag velat i så många år, det här är steget mot den största dröm jag haft så långt bak jag kan minnas. Jag har haft många drömmar, många saker jag velat göra, men de flesta har varit flyktiga, ibland orealistiska, och har oftast försvunnit in i periferin. Den här drömmen, den har gått bredvid mig i lätt över tio år. Så nä, jag vill inte, verkligen, verkligen, verkligen inte ge upp den.
 
Men det funkar ju inte. Det funkar verkligen inte. Jag ägnar mesta dels av tiden på dagarna till att sitta och planera vad jag ska göra och när jag ska göra det, sedan sitter jag och tänker att jag ska börja göra det också och när jag väl gör det så så svävar tankarna iväg gång på gång och jag har ingen aning om vad jag läst. Allt är bara ett virrvarr av seminarier, föreläsningar, papper, uppgifter, böcker, text, grupparbeten, analyser, och jag vet inte vad som är vad. Det är som att jag aldrig läst en bok förut. Jag förstår nätt och jämt uppgifterna vi får.
 
Aldrig har mina problem inom skolan varit så tydliga som dom är nu.
 
Och det gör mig ledsen. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att jag kanske helt enkelt måste ge upp min dröm för att jag inte klarar av universitetet.
 
Och jag ljuger. Jag undviker samtal på skolan om texten vi läst, om uppgiften vi ska göra, för jag har inget att säga. Jag ljuger för dom som frågar mig vad jag gjort eller vad jag gör. För egentligen så spenderar jag bara dagarna här hemma och försöker läsa och förstå vad jag läser, jag försöker hitta någon form av energi och kraft till att göra det jag ska göra.
 
Men jag famlar i mörkret och har insett att jag kanske inte hör hemma i litteraturens värld, jag finner knappt ord för hur det får mig att känna.

År efter år.

Jag vet inte om det är hemskt av mig, egoistiskt, korkat. Men jag har inte orkat. Varje år, 4:e oktober, så brukar jag skriva ett inlägg eller några rader på facebook i ditt minne Angelina. För att du förtjänar åtminstone det. Men i år. I år orkade jag inte, jag ville inte. Jag skrev bara "systra mi". För jag orkade inte känna, jag orkade inte tänka. Och jag vet att du vet att jag alltid kommer att minnas dig, jag kommer alltid att älska och sakna dig. Jag vet att du vet det, min familj vet det. Så jag tänkte att det inte behövdes.
 
Så jag har aktivt stängt av idag, hållt inne. Men sedan läser jag alla som skriver om kanelbullens dag och kommer på mig själv med att bli förbannad. Det är ju DIN dag! Sedan läser jag min älskade syster Evelinas inlägg på instagram om att det är orättvist, och att du hade varit en sådan bra moster. Och då brister det. Då kryper jag ihop i fosterställning och tårarna strömmar och jag blir så arg. Jag blir så himla arg. För världen är orättvis. Och alla minnen sköljer över mig. Och inte dom bra minnena. Dom hemska. Dom som gör ont. Ljudet av polisens tunga steg i vårt hem. Fantasibilderna jag målat ihop i mitt huvud som på något sätt blivit min verklighet. Och det gör så ont.
 
Och jag inser att kanske skriver jag inte varje år för din skull. Kanske skriver jag för min egen skull, för att få släppa ut. För att få ordning.
 
11 år har gått. Om 8 dar hade du fyllt 29 år. Jag är 25 år gammal men just nu känner jag mig som 14. Jag vill ligga i mammas famn och ha pappa och alla mina syskon i närheten. Samtidigt som jag vill släcka ner hela lägenheten och ligga under täcket och skrika och gråta. För just nu känns det ohanterbart och det känns som att tårarna aldrig kommer att ta slut.
 
Idag är din dag Angelina. Du hade älskat alla våra syskonbarn och dom hade älskat dig.

När hjärnan jobbar på högvarv men du vet att du egentligen bara springer i en cirkel.

Ibland känns det som total katastrof, totalt meningslöst, hopplöst och jag känner bara, vad fan ska jag ta mig till? Sitter och kommer på olika flyktplaner, alltifrån att lägga mig i fosterställning i duschen och gråta några liter, till att äta upp allt som existerar i min kyl och frys, till att köpa en enkelbiljett till valfritt land men med det flyg som avgår snarast. Sedan tänker jag att jag fan ska ta mig samman och bara göra det.
 
Men hur jävla enkelt är det att bara ta sig samman och göra det? Jag har alltså gruppredovisning imorgon och alla mina känslor och alla mina tankar slår bakut. För ja, trots ovanstående text så har jag bestämt mig för att göra det. Jag ska åka till universitetet imorgon och ställa mig där framme i klassrummet. Och jag hoppas att jag ska prata. Jag kan helt ärligt inte säga att jag kommer göra det, för jag vet inte, jag vet inte hur min kropp kommer att reagera. Jag vet inte om jag kommer få en panikattack och bryta ihop eller om jag kommer frysa till is och helt plötsligt bli stum. Det tar kål på mig att inte veta. Och ännu värre blir det när jag inte har 100% koll på exakt vad jag ska säga. Jag vill inte göra fel. Jag vill inte säga fel. Men grejen är den att jag vet att det är okej. Min grupp är fin och dom kommer inte halshugga mig om jag råkar säga något heltokigt. Marken under mig kommer inte att rämna. Men det är så det känns. Men just nu är jag mest rädd att jag ska hamna i freezemode.
 
Hjärnan bråkar med mig somfan, jag har just börjat en social fobi grupp och dom har berättat att det är inte att bara helt enkelt göra det, göra det om och om igen så blir det bra. Utan man ska ta det i små steg. Imorgon gör jag helt annat än hur dom förklarat för mig att jag ska "bota" min sociala fobi. MEN, jag kan ju inte helt enkelt bara strunta i det. Speciellt inte nu, bara 8 timmar innan redovisningen. Framförhållning. Framförhållning skulle jag ha haft här. But still, jag måste ju vara med på redovisningarna, hur har jag annars tänkt klara av att ta en examen?
 
Jag får inte tyst på min hjärna ikväll. Jag sitter och försöker skriva ned ordagrant vad jag ska säga imorgon så att jag kan läsa utantill, men jag får inte ner ett ord på pappret. Jag sitter och försöker komma på en vettig plan hur jag ska göra i framtiden, åtminstone i någon månad. Om jag ska lösa det med läraren att ha enskild redovisning fram till att jag är klar med gruppen och hoppashoppashoppas att mina problem åtminstone bara blivit liiite bättre. Bara en gnutta bättre. För det är outhärdligt nu.
 
Hjärnan jobbar på frenetiskt för att komma med en lösning, sedan flyger den iväg och försöker komma med den perfekta flyktplanen, sedan försöker den skrika åt mig att ta mig samman det är väl inte så jävla svårt.
 
Jag försöker att stilla mig med att tänka om 12 timmar är det över. Om 12 timmar kan jag ta itu med nästa problem. Oh well, jag vet ju även att marken under mig faktiskt inte kommer att rasa.