Magen gör en dubbelknut, det rinner ner för dina kinder.

Visst älskar ni mina rubriker nowadays? Dom är inte så fantastiskt glada, men det är så det känns. Det är det som händer.


När jag umgåtts med vänner och haft roligt och det känts sådär fantastiskt bra, ni vet när man verkligen njuter av livet och känner tacksamhet för dom man har runt omkring sig, man skulle kunna tro att jag då åker därifrån och känner mig glad och nöjd. Men icket. Raka motsatsen. Oftast när jag umgåtts med vänner och sedan går/sitter på bussen hem får jag sådan jäkla ångest och ensamhetskänslan växer sig stor som ett berg och jag gråter.

Samma sak hände idag, och det har aldrig hänt i det här sammanhanget förut. Jag gick på möte ikväll, och det kändes så himla bra, jag kände mig delaktig, som en i gänget och jag kände tacksamhet. Jag skrattade och blev fylld av kärlek. Sedan tog mötet slut. Jag brukar ibland stanna kvar och prata lite, sedan åka hem och det brukar kännas bra. Men den här gången skyndade jag mig ut ur lokalen för jag kände hur magen snörde ihop sig och medan jag började gå hemåt så startade tårarna. Jag gick och snörvlade hela vägen hem till teg och förbannade mig själv. Varför kan jag inte bara gå och fortsätta känna mig glad, tacksam och som en i gänget? Varför ska hela mitt känsloliv slå bakut och få mig att vilja bryta ihop totalt? Varför kan jag inte bara en enda gång låta det vara bra? Varför ska jag bli som en jävla dramaqueen?

Jag har funderat. Jag funderar än. För jag förstår inte. När sånt här händer så vet jag inte om det är separationsångest eller om det är ensamhetskänslan eller vad fan det är. Men det är något. Och det gör mig galen.

Jag fick tanken att "Jaha, nu kan jag inte gå på mer möten för såhär kan jag ju inte ha det." Men det stämmer ju inte. Egentligen så är det väl bra att det händer. På sätt och vis. För uppenbarligen så har det/dom börjat betyda mer för mig. Det känns bra. Fast det är skrämmande. You know the drill.

Jag vet inte om jag är i någon fas eller vad tusan det här. Men mina känslor har börjat bli sådär jäkla starka igen. Jag antar att det bara är att acceptera läget.

Men ja, jag grät. Men egentligen så är det ju bara ett tecken på att jag haft en bra kväll. Såå, jag antar att jag borde välja att fortsätta ha en bra kväll med mig själv nu. Varför låta ångesten och ensamhetskänslan ta över? Det är ju dumt. Och jag är ju klok.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: