Är det möjligt att ha för mycket känslor? Är det möjligt att bry sig för mycket?

Det känns som att jag har tusentals tankar i huvudet och olika saker jag ska göra, men jag försöker frenetiskt hålla fokus på det som är viktigast just nu. Omtenta om ett par dar och därefter hemtenta. 'Det går som det går' har blivit min nya approach för att inte stressa sönder eller få för mycket ångest. Men blir nästan rädd att jag anammat det tankesättet lite väl hårt. Ni vet, när man blir nervös över att man inte är nervös.
 
Idag har jag iallafall haft en fantastisk dag hos frugan. Först spenderade vi tiden åt plugg och därefter agerade jag sminkpalett.I love it! Och Nico är så himla duktig, inte bara på just själva sminkningen, utan the way she handles me. Går iväg lugnt och stilla och hämtar papper när jag får skrattanfall och tårarna rinner och förstör sminket. Jag älskar dig ♥
 
Imorgon har vi redovisning och resten av dagen spenderas med näsan i böckerna. Jag har gett mig fan på att acea(skriver man så?) den här omtentan. Blir ju dubbelt så jobbigt om det skulle bli ännu en omtenta och där vill vi inte hamna.
 
Anywhooo.... jag har somsagt tusentals tankar i mitt huvud. Sjukt mycket jag vill skriva om och ni som läser här kontinuerligt vet att när det är för mycket i mitt huvud blir det svårt för mig att få ned allt.
 
- Mina många försök till ommöblering
- Min trötthet
- Mina framtidsplaner
- Rädslor
- Bokförlagsnamn
- Nicolina
- Mina framsteg
- Universitetet
- Kommentarsfält i olika sociala medier
- Min lägenhet
- Mina skavsår
- Feminism
- Min hjärna
- Det faktum att många av dessa punkter börjar med "Min" eller "Mina"
- etc. etc.
 
Jag vill skriva om alla dessa punkter, det spinner runt i huvudet på mig och gör mig tokig. Visst blev ni lite intresserade? Typ mina skavsår? Vad fan har jag egentligen att säga om skavsår? Det ni! Det kan jag lova att det blivit en hel uppsjö av tankegångar i min hjärna och speciellt på mornarna på grund av dom. Well folks, nu ska jag trycka ner mitt vackra ansikte i madrassen(inte kudden, i madrassen, ni som vet ni vet).
 
Godnatt kära medmänniskor!
 
PS. en punkt till; att jag fortfarande efter alla dessa år slänger in engelska ord när jag skriver, låter bättre i mitt huvud men ser crazy(nu gjorde jag det igen..) ut i skrift. Jag ska bättra mig. Fred ut!
 

Magen gör en dubbelknut, det rinner ner för dina kinder.

Visst älskar ni mina rubriker nowadays? Dom är inte så fantastiskt glada, men det är så det känns. Det är det som händer.


När jag umgåtts med vänner och haft roligt och det känts sådär fantastiskt bra, ni vet när man verkligen njuter av livet och känner tacksamhet för dom man har runt omkring sig, man skulle kunna tro att jag då åker därifrån och känner mig glad och nöjd. Men icket. Raka motsatsen. Oftast när jag umgåtts med vänner och sedan går/sitter på bussen hem får jag sådan jäkla ångest och ensamhetskänslan växer sig stor som ett berg och jag gråter.

Samma sak hände idag, och det har aldrig hänt i det här sammanhanget förut. Jag gick på möte ikväll, och det kändes så himla bra, jag kände mig delaktig, som en i gänget och jag kände tacksamhet. Jag skrattade och blev fylld av kärlek. Sedan tog mötet slut. Jag brukar ibland stanna kvar och prata lite, sedan åka hem och det brukar kännas bra. Men den här gången skyndade jag mig ut ur lokalen för jag kände hur magen snörde ihop sig och medan jag började gå hemåt så startade tårarna. Jag gick och snörvlade hela vägen hem till teg och förbannade mig själv. Varför kan jag inte bara gå och fortsätta känna mig glad, tacksam och som en i gänget? Varför ska hela mitt känsloliv slå bakut och få mig att vilja bryta ihop totalt? Varför kan jag inte bara en enda gång låta det vara bra? Varför ska jag bli som en jävla dramaqueen?

Jag har funderat. Jag funderar än. För jag förstår inte. När sånt här händer så vet jag inte om det är separationsångest eller om det är ensamhetskänslan eller vad fan det är. Men det är något. Och det gör mig galen.

Jag fick tanken att "Jaha, nu kan jag inte gå på mer möten för såhär kan jag ju inte ha det." Men det stämmer ju inte. Egentligen så är det väl bra att det händer. På sätt och vis. För uppenbarligen så har det/dom börjat betyda mer för mig. Det känns bra. Fast det är skrämmande. You know the drill.

Jag vet inte om jag är i någon fas eller vad tusan det här. Men mina känslor har börjat bli sådär jäkla starka igen. Jag antar att det bara är att acceptera läget.

Men ja, jag grät. Men egentligen så är det ju bara ett tecken på att jag haft en bra kväll. Såå, jag antar att jag borde välja att fortsätta ha en bra kväll med mig själv nu. Varför låta ångesten och ensamhetskänslan ta över? Det är ju dumt. Och jag är ju klok.

Så mycket runt dig. Att du bara står still. Blickar mot himlen. Sliter åt dig syre.

Karln drog till Turkiet och lapar sol, så jag tog över hans lägenhet under tiden. Bättre studiemiljö och närme till universitetet, top notch! Var toknervös först, sova ensam i hans lägenhet för första gången, jag har ju ingen aning om vad han har för monster här och var dom gömmer sig! Men, fyra nätter har passerat och jag har inte blivit uppäten, rånad eller what so ever. Jag har det mysigt jag! Men god vad det känns tomt att vara här utan honom. Kom hem nu ♥ På lördag ska vi mysa till max. Lördag = MTM!
 
Ikväll är det städkväll. Lyssnar på konstig musik(musik som jag vanligtvis inte lyssnar på, möjligtvis kan det vara radiodängor eller nåẗ.), dansar, dammsuger och har mig, loving it! Kommer på mig själv med att jag gör det lite lätt maniskt sådär, ni vet, det ser nästan ut som att man flyr från något. Kanske är det det jag gör. Men idag tog jag beslutet att göra vad jag vill förutom en grej som var ett "måste", fast jag ville göra det lite också. Igårkväll var all energi som bortblåst, jag ville lägga mig raklång och inte bry mig om det minsta lilla. Så min "jag gör vad fan jag vill dag" är egentligen en "jag samlar på mig energi för att orka fortsätta dag". Så jag har inte en gnutta ångest över att jag inte öppnat en skolbok, över att jag inte åkte till uni idag. Jag tog sovmorgon istället, sedan åkte jag på möte och nu städar jag. Jag älskar att städa. It's satisfying!
 
Men, jag kom som sagt på mig själv med att bli lite väl hetsig över städet(haha, jag orkar inte förklara det där ingående, några vet vad jag pratar om), så jag tog en paus och satte mig här och började skriva istället. Andas lite. Filosofera lite.
 
Jag träffade min kära samtalskontakt idag, don't know what I would do without her. Jag vet inte riktigt vad det är som händer i mig, möjligtvis har det att göra med att jag är så fruktansvärt less på mig själv angående olika områden, jag har iallafall dom två senaste gångerna med henne höjt rösten(inte mot henne alltså), varit tvungen att ta några djupa andetag för att inte skrika och tappa det, samla mig själv lite. Hon säger att det är bra. Och ja, det kanske är det. Jag minns inte ordagrant vad hon sa, men min frustration och ilska var hjälpsam. Men jag är det, jag är frustrerad, less, så omåttligt jävla less, uppgiven. 
 
But things are going forward, tror jag, kanske inte i mig, men saker runt mig håller på att hända, så snart borde saker i mig hända också. 
 
Nu sitter jag bara och stirrar på tangenterna. Skulle skriva något mer klokt. Men luften tog slut. Vill egentligen bara välla ur mig varför och vad som gör att jag är frustrerad och less and so on. Men ni har nog redan läst lite av det, eller hört det. So I'm saving it. Ska klicka upp ett dokument för mig själv och vräka. Kräkas. Spy. Ut ord. Sedan ska jag ta ett nytt andetag. Och fortsätte gå framåt.
 
Cause I will never stop.