They keep taking the good ones

Ibland så går jag sönder inombords.När jag tänker på hur orättvis denna värld är. När jag tänker på Jonas.
 
Det kan tyckas konstigt, att jag åkte hemifrån en dag och ca fyra månader senare var jag helt förstörd över en kille, som för alla här hemma var en främling, som blivit av med livet. Det var fyra intensiva månader, fyra månader då jag pratade med honom dagligen. 
 

Han hade sån positiv livssyn. Han ville göra bra saker. Han ville fokusera på sin familj, jobba, skaffa sig ett bra liv. När jag sa att jag var deppig och inte ville längre, jag ville packa mina väskor och åka hem. Då var han där och sa åt mig att ta mig samman, gå ut och ta en promenad, njuta av solen, behålla fokus och tänka på framtiden. Han fick mig att hålla mig på banan så många gånger. Han fick mig att skratta, han lugnade ner mig när jag hade ångest och panik, när jag grät och ville försvinna, då lyssnade han på mig, sa åt mig att andas. Ibland så var han mjuk och bara lyssnade, ibland så struntade han i mina tankar och gav mig tough love. Han gav mig så mycket. På så kort tid.

 

Jag kommer ihåg allt det fina, allt det bra, all glädje. Han var en sån fantastisk människa. Oavsett omständigheterna den där kvällen i juli så förtjänade han inte det som hände. Han förtjänade inte att bli av med sitt liv. Han hade framtiden framför sig. Han gjorde något av sitt liv, han hade skaffat ett jobb, han visade framfötterna.

Jonas kommer alltid vara den positiva, driftiga, omtänksamma man jag lärde känna där i Borlänge. Han kommer alltid betyda så oerhört mycket för mig. Han tog plats i mitt hjärta och där kommer han föralltid att stanna.

Jag saknar våra samtal Jonas, jag saknar dig ♥

 

Nu ska jag gå ut och ta en promenad, rensa tankarna och njuta av solen.

Det är mitt eget val. Och det är ett bra val.

Livet som nykter alltså. Förr i tiden hade en helg som denna spenderats på krogen och jag hade inte tänkt; "vad ska jag göra nu då?" Utan jag hade bara gjort. Vad än som föll mig in. Nu har jag spenderat kvällen med att rensa kvitton, räkningar och diverse papper. Man skulle kanske kunna tro att jag gör det i flykt för att inte tänka på att jag har tråkigt och inte befinner mig på krogen. Jag gjorde det faktiskt för att det behövdes och ja, this is true, jag tycker det är kul. Jag älskar att organisera, rensa, sortera. Ha ordning.
 
Men sen blev jag klar med alla papper och dylikt. Och då kom tanken att hade det varit back in the days hade jag inte suttit hemma och funderat på; "jahaaa....vad ska jag göra nu då?" Men jag tar dom här problemen(problemet att inte riktigt veta vad jag ska göra, lägga mig i soffan? Rensa något annat? Läsa en bok? Sova?) alla dar i veckan framför problemen som kommer när jag dricker.
 
Det blir lite tråkigt vissa dar. Ibland kan jag till och med känna mig rent av bitter. Bitter över att jag inte ens kan ta en öl till maten eller ett glas vin och bara sitta och mysa. Eller....Kan kan jag, det är bara att gå på systemet och handla, sedan korka upp och dricka. Men jag kan inte göra det utan konsekvenser. Så jag väljer att inte göra det. Jag väljer att hellre ha en tråkig kväll men ändå må bra, framför att ha en eventuellt rolig kväll som mest troligen skulle sluta i katastrof antingen samma kväll eller på lång sikt. För en är för mycket och tusen aldrig nog.
 
Såå, frågan är vad jag ska göra nu? Mest troligen lär jag gå och rensa bland flaskor i badrummet, sedan småstäda lgnheten, bosätta mig i fåtöljen med en bok och 21.30 tror jag det är någon ny serie på tv med David Hellenius.
 
Det är en rätt så bra lördagskväll i mina ögon ändå :) ♥

cause I'm in charge

När jag var på Säviq och skulle åka hem på ledighet så frågade min terapuet hur det kändes. Han blev orolig när jag sa att det kändes jättebra, hur lugnt somhelst, ingen fara! När han en annan gång frågade och jag sa att jag var lite orolig, jag var nervös and so on, då tyckte han att det var bra. Jag förstod inte riktigt då, hur logiskt är det att han blir orolig när jag säger att det känns lugnt? Men det var ju logiskt, det är logiskt.

 

Jag har under ett par veckor gått runt och oroat mig. Sommaren är snart här. Det  fanns ju en anledning till att personalen tyckte att det var bra att jag förlängde min vistelse på Säviq till september och inte åkte hem mitt i sommaren. Så jag kom hem på hösten,upplevt vintern och min nykterhet har nästintill gått som en dans på rosor. Självklart har det varit jobbigt, men inte så farligt. Det har varit hanterbart. Men nu kommer sommaren, vänner kommer festa, alla kommer festa, man kommer inte kunna gå på stan utan att se folk sitta på uteserveringar och dricka öl. Känslan av att skutta runt mitt i natten, barfota påväg till någon säng att sova i på morgontimmarna efter en skön kväll på krogen kommer att komma tillbaka och vilja upplevas igen. Det pirrar nästan i kroppen när jag tänker på det. Men jag kan skutta runt barfota mitt i natten utan alkohol eller annat i min kropp hädanefter.

 

Det jag ville komma fram till var att jag har oroat mig över att jag har oroat mig. Jag har suttit på bussen och tänkt ”shit, sommaren är på ingång. Det är nu den stora prövningen kommer. Fan...Hur ska det gå?” Sen har jag kommit på mig själv att sitta och tänka sådär och då har jag blivit orolig. Jag har funderat hur fan jag ska undvika allt.Vad ska jag göra?

 

Men då slog det mig, min terapuet var inte så orolig över mig när jag var orolig. Så jag behöver inte oroa mig över att jag oroar mig. Förstår ni min logik? Jag behöver inte låsa in mig i lägenheten hela sommaren, undvika stan, isolera mig och inte hitta på roliga saker. Men jag kan däremot heller inte släppa garden och bara känna mig lugn och ta allt som det kommer. Jag måste fortfarande tänka och vara vaksam. Men jag behöver inte övertänka och låsa fast mig.

 

Jag är lite nervös över sommaren, hur kommer det gå? Men det kommer gå som jag vill, det blir vad jag gör det till. Jag vill ha en rolig sommar, en skön sommar, jag vill gå barfota på asfalten och ligga på marken och titta upp på nattens himmel. Jag vill göra det nykter. Ingen tvekan om saken.

 

Jag behöver inte oroa mig över att jag oroar mig. Jag kan andas också.För det är mitt liv och det är jag som håller i rodret ♥