Du reser dig upp från dammet och tar fram dammsugaren.

Suttit och väntat på att Farmen ska komma ut på play, men nädå, det är några timmar kvar. Jag skäms lite över att jag ser på det, men när man inte orkar vara i sitt egna huvud är det ett perfekt program att se på :)
 
Veckan som nu lider mot sitt slut har varit en skitvecka rent ut sagt. Och ja, jag skapade det själv. Jag lät alla negativa tankar segra och jag har mestadels sovit för att slippa verkligheten. Det slutade med att jag övervägde att antingen klippa håret eller möblera om i lägenheten. Tack gode gud så blev det det senare alternativet. Sedan somnade jag gött i sängen igen och drömde dom sedvanliga mardrömmarna som åter igen är på besök.
 
Fredagen kom och jag lyckades, med motivation från annat håll, lämna sängen och verkligheten. Helgen har varit top notch, dygnet är någorlunda återvänt och jag ser fram emot veckan som kommer då jag har saker att göra både måndag, tisdag och onsdag. Äre inte fantastiskt så säg?
 
Jag har dock fortfarande den där känslan av att vilja sova. Jag är så enooormt trött och motivationen och tron på mig själv är inte på topp. Men jag har återtagit mitt förnuft och vet att Nada blir bättre av att jag struntar i saker, sover, duckar, flyr. Ingenting.
 
Min plan är att skriva en lista på ca 5 saker som jag ska göra under veckan. Boosta självförtroendet lite och få den där sköna känslan över att jag gjort det jag ska och att jag inte är totalt värdelös.
 
Well, I've got a plan och det borde kännas lite ljusare efteråt och under tiden.
 
Jag har fått en insikt om att mina ups and downs, som i veckan, då det mörka bara sköljde över mig, kanske aldrig kommer plana ut helt. Och det kommer aldrig sluta vara så fruktansvärt svårt att värja mig mot det. Men så länge jag inte släpper taget, inte drar täcket helt över huvudet, då kanske jag kommer fortsätta att bli bättre på att hantera det.
 
Xoxo

It's a sugarrush that you can resist

 Det där med socker. Och att vara en beroende.
 
Jag har en beroendepersonlighet utan tvekan. Jag har varit beroende av alkohol i år. Jag har haft någon period då jag varit beroende av träning. Spel. Serier. Mat. Det har för det mesta varit svart eller vitt. Jag har lärt mig nu att vara vaksam. Varför gör jag det jag gör? Vad ger det mig? Var är mina tankar? Hur mår jag om jag inte gör det en dag?                                 
 
Och jag har så länge jag kan minnas älskat socker. I olika former. Vitt bröd, oboy, kakor, glass, godis and so on. Jag minns när jag var liten och vi skulle få besök, jag blev så glad över att vi då skulle fika och jag ville alltid ha mer. Under en period i tonåren levde jag nästan enbart på kladdkaka och apelsinjuice.
 
Jag har haft så skev syn på vissa saker; Jag går upp i vikt om jag äter mat. Jag går ner i vikt om jag enbart äter onyttiga saker.
 
Och många säger att man blir ju "sockerhög", man kan inte sova om man äter socker sent. Jag blev, no joke, tolerant eller vad det nu var som hände, min kropp blev beroende; jag kunde inte somna om jag inte fick i mig socker just innan jag skulle sova. Hur sjukt är inte det?                              
 
Jag minns en gång då jag var 18-19 år och min "fosterpappa" Kenneth hämtade mig från tåget. Jag ville att vi skulle stanna och köpa choklad men han sa nej. Jag blev som en trotsig tonåring, satte upp fötterna på instrumentbrädan och grät. 19 år gammal.
 
Sockret har haft makten över mig. Jag har varit medveten om det men inte orkat/velat ta tag i problemet. Förren nu. Då jag verkligen blivit medveten om vad det gör med mig. Det är så mycket negativa saker och om man ska hårddra det så skulle ett dagligt intag av socker för mig kunna innebära ett återfall i alkohol. Ja, det är att dra det till sin spets but that's what I have to do.
                                   
Anyways; jag började med lchf i början på oktober. Det gick bra, förvånansvärt bra. Jag tappade några kilon och mådde kanoners!! Men sen tyckte jag att det gick ju så bra att jag kunde unna mig en liten godisbit. Och så fortsatte det. Jag köpte en nutellaburk jag tänkte behålla länge och bara ta någon sked ur nu och då. Men icket, nutellaburken försvann på ett par timmar. 
 
Och så har det fortsatt, hållt mig några dar sedan fuskat lite. Börjat om och sedan fuskat igen. Igår köpte jag en pizza, en påse malteasers och en halv liter glass. Jag planerade att äta halva pizzan och lite glass, och spara resten. Vad tror ni hände? Jag tryckte i mig allt. Såklart! 
 
Det finns liksom inget stopp. Är jag med andra människor kan jag behärska mig, fast jag kan inte få det ur tanken. Men så fort jag är ensam äter jag upp allt. Då spelar det ingen roll hur många mängder jag har. Jag äter tills det är slut även om det betyder att jag måste kräkas eller ligger i fosterställning och har så ont att jag vill försvinna.
 
Efter gårdagen blev resultatet idag att jag inte lämnade sängen förren vid 15-tiden och hela dagen har jag nästan haft en känsla av deprission.
 
Men idag har jag inte ätit socker. Idag har jag börjat om. Och det är dags för mig att ta ett beslut påriktigt. Jag vill ta tillbaka makten över mig själv.

This is just a start

Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag mår bra av det och när jag inte gör det blir det bara ett virrvarr av kaosiga tankar i mitt huvud.
 Nuförtiden känns det som att ingenting jag skriver blir tillräckligt bra eller så låter det alldeles för uppblåst. Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att skriva ned sina tankar och bara acceptera dem? Jag är rädd för att ni som läser ska skratta, döma och fundera på vad jag håller på med. I själva verket är det jag själv som dömer ut det jag skriver och undrar vad jag håller på med.
 Självklart kan inte alla gilla det jag skriver, alla kanske inte berörs. Men vad spelar det för roll? Visst skulle det vara helt underbart om 100 personer läste och 100 personer gillade det. Men ärligt så blir jag glad om bara en gillar det, om inte så har jag fått ur mig tankar och jag mår bra. I slutändan så är det ju det som är meningen.
 
Jag är van vid att skriva mörkt, ångestladdat, kryptiskt och negativt. Grejen är den att jag är inte så negativ och mörk längre. Kanske är det det som blockerar. Att jag inte är van vid att skriva med en positiv syn, att jag även försöker se något positivt i det negativa. Kan det vara så att jag är rädd för att bli dömd för att vara snäppet gladare, mer optimistisk och tacksam än jag var förr? Jag får bara ta och vänja mig. För jag är glad över livet idag. Jag är tacksam. Självklart är jag fortfarande bitter och negativ ibland;
 
Jag vill gå i ide pga den jävla kylan där ute, för ca 4 veckor sedan satte jag in en spiral och har nu haft lingonveckan i ca 3 veckor vilket gör mig helt vansinnig emellanåt, varje dag är det en kamp mellan mig och sockret, jag får ångest av tanken på att jag går hemma utan jobb och jag får ångest vid tanken på att jobba.
 
Men nu för tiden kan jag se det positiva i allt det negativa jag skrev där uppe. Back in the days hade jag inte gjort det. Jag hade supit för att slippa tänka på det och bli lycklig, eller dragit täcket över huvudet och låtsats som att verkligheten inte fanns. Men inte nu längre.
 
Jag är tacksam. Jag är tacksam över hela 2016, över alla nya, underbara personer som kommit in i mitt liv, över Säviqs kvinnobehandling och deras underbara personal, över socialtjänsten och psykiatrin som hjälper mig på den fortsatta vägen till ett bättre liv. Jag är tacksam över att få vara nykter och drogfri, ha ett tak över huvudet och mat i kylskåpet.
       Och om ord kunde beskriva hur tacksam och glad jag är över min familj. Om ord kunde beskriva hur tacksam och glad jag är över mina tre flickor som fortfarande står vid min sida. Jag älskar er.
 
Jag kan skriva en lång lista över vad jag är tacksam för and I will do that. Men den får hamna i dagboken tills vidare. I need to wrap this up. Jag ska också skriva allt jag har att säga om min resa. För det är mycket.
 
Men först måste jag samla mina tankar och mina ord. Dom är så många nu att jag har svårt att sortera dem.
 
But this is a start!