so here's the ups and downs and sideways and all around and everywhere

Ibland tror jag nästan att det är något gravt fel på min hjärna. Jag vet att det inte är så, men ibland kan man ju undra. Och det där med att jag alltid vill ha en förklaring till allt. Jag vet inte om det är så klokt eller sunt. Är det pms? Är det socker? Är det undangömda känslor som vill ut? Är det felkopplat i min hjärna? Är det vädret? Har jag sovit för mycket? Har jag sovit för lite? Vad beror allt på!? Tell me! Eller ska man bara acceptera läget, att såhär är det nu. Punkt. Nope, något sådant klarar jag inte av. Jag vill veta vad saker beror på så jag kan göra annorlunda.
 
Det har varit svajigt i mitt humör senaste dagarna. Jag har känt mig som 15 år och ensammast i världen. Allt började falla på plats, saker började komma i rullning och jag hade koll på läget. Sedan vips så kändes det som att allt föll ur mina händer. Planerade möten blev ändrade på, cra-gruppen jag skulle börja i blev inställt för min del och det blev kalabalik i mitt huvud. Helt plötsligt kändes det som att alla svek mig, alla vände ryggen till och lämnade mig själv åt mitt öde. Jag vet att det inte var så, det är inte så. Men det var så det kändes och fortfarande känns. Trotsiga tonårstankar kom på rullande band, självömkan i högsta grad och "ingenting är värt allt slit".
 
Men jag vet att allt är värt allt slit. Jag måste komma ihåg tacksamheten sådana här gånger. Jag måste komma ihåg hur många människor som ställt upp för mig, hur otroligt bortskämd jag egentligen är. Hur mycket hjälp och stöttning jag fått från så många håll och kanter. Dom som "jobbar" med mig gör allt dom kan, dom vill mitt bästa. Och ibland händer saker som är utom deras kontroll. Men jag kan ändå inte sticka under stolen att det gör ont när saker inte blir som det var tänkt. Hela mitt inre svajar till och jag har så lätt att tappa balansen. Jag blir rädd och otrygg på en millisekund och faller genast tillbaka i gamla tankemönster. Tack och lov faller jag inte längre genast tillbaka i gamla handlingar.
 
Igår iallafall, så sov jag mest. När jag inte sov var jag vaken. Hehe, funny right? Nä, skämt åsido. När jag inte sov så grät jag. För ingenting. Hela tiden. Jag såg på Friends och grät. Jag fick en fin snap på en fin människa och jag grät. Jag såg att mitt hår var kaos och jag grät. Jag grät för att jag inte fattade varför jag grät.
 
Idag har jag inte gråtit. Fast än i princip allt gått fel. Ni vet en sån där typical day när man tappar pennan på golvet och det känns som att världen ska gå under. Jag hade tinat upp en hamburgare och skulle lägga den i stekpannan, men jag tappade den på golvet. Jag stod i duschen och helt plötsligt ramlar ställningen med duschgrejer ner över hela mig och jag höll på att halka pga kokosoljan. Jag fastnade med headsetet i stekpannan och höll på att dra ner den över mig. och så vidare, och så vidare. Men jag har inte gråtit. Jag har skrattat. Klockan är 16.08 och än så länge har jag överlevt dagen och inte bränt ner något på vägen.
 
Livet alltså. Alla dessa ups and downs. Alla dessa känslor. Alla dessa tankar. Allt krig i ens eget huvud. Men man överlever. Man tar sig framåt. Ett steg bak, två steg fram. And so it goes.
 
Det är bara att acceptera läget och se fram emot en bättre morgondag. För livet är ju faktiskt väldigt vackert.

days like this one

Det har varit en otroligt långtråkig dag. Den började bra, frukost, eller brunch kanske folk hade kallat det, sedan en promenad i solen med Rabbeflickan. Hur skönt somhelst!
 
Därefter tog det stopp. Mest gått runt och väntat på att Farmen ska börja, och det nöjet varar ju inte heller särskilt länge. Har diskat, plockat lite, noppat ögonbrynen, hasat runt i mina tofflor, sett lite  Friends, scrollat runt i cybervärlden. Känts som att dagen varit oändligt lång och tråkig. Back in the days hade jag inte klarat av det. Jag hade nog tänkt tanken på om man inte skulle festa till det lite, eller göra sig fin och höra av sig till någon, eller legat i sängen och kvävt ångestskrik. Men inte nu längre.
 
Och det är så häftigt. Och jag känner sån tacksamhet. Till många, otroligt många. Men grejen är den att jag har så svårt att visa det, så svårt att säga det. Idag blev jag välkomnad till att hälsa på på Strömbäck, och oh så många gånger jag tänkt att jag ska åka dit. Men jag blir hindrad. Av mig själv. För det finns så många där jag vill tacka, som jag vill visa min kärlek till. Men jag vet inte hur. Inget känns tillräckligt.
 
Utan rektorerna som jobbade där när jag gick där, utan dom vet jag inte vad som hade hänt riktigt. Dom såg mig. Annan personal såg mig. Dom lät mig prata. Dom lyssnade. Dom sa åt mig att pull my shit together och dom hjälpte mig i rätt riktning. Dom gick utanför sina arbetsramar och jag är evigt tacksam. Dom hjälpte mig att ta tillbaka makten över mitt eget liv.
 
It all comes back to me och känslorna blir så jävla starka. Jag vill åka dit, om så det enda som kommer ur mig är ett kort simpelt 'Tack'. Men bara så att dom vet. För jag vet, jag känner det varje dag.
 
Jag lever nu. Jag överlever inte.

La la hours.

Klockan är mitt i sovtimmarna och här ligger jag tokvaken och uttråkad. Längtar tills jag vaknar upp imorgonbitti och får dammsuga upp allt det fantastiska hår jag tappar, borde införa någon vitaminkur eller så. Och kl14 ska jag tvätta. Äntligen! Nä, det är inte så att jag ser fram emot det, bland det jobbigaste jag vet är att springa fram och tillbaka över gården med massa tvätt. Men jag måste komma över min rädsla över vad andra människor tänker om mig. Och känslan när man äntligen har fått tummen ur och tvätten är bortgjord. Den längtar jag till.
 
Jag har bara ett möte den här veckan tror jag, resterande dagar är det noll på schemat. Så jag måste hitta saker att göra, jag tänker inte bo i min säng. Det är bland det värsta jag kan göra mot mig själv. Att hålla rutiner när man inte har något jobb/studier att gå till, det är fasen en konst. Iallafall för mig.
 
Nu ska jag se Friends och senast 02.15 ska jag lägga undan min kära mobil och försöka besöka drömmarnas land.
 
Xoxo