you will always fall down sometimes, but you can always climb back up again

Jag går fortfarande på möten, yey me! Och det gör något, jag vet fortfarande inte vad, men något, och det känns bra. Men, med min kära sociala fobi så pratar jag fortfarande inte, det är en spärr som jag inte lyckas bända upp. Så jag har helt enkelt lagt det på hyllan, förut tänkte jag att idag, idag kanske är dagen som jag vågar dela. Men det gav mig bara mer ångest, så jag har helt slutat ens tänka tanken, för att jag ska kunna ta mig dit och lyssna och få den där brakänslan efteråt. And I'm fine with that.
 
För jag har bloggen. Här kan jag rensa ut mina tankar, här kan jag spekulera med mig själv och få någon slags klarhet. Här kan jag lätta på trycket i bröstkorgen. Sen att i princip hela världen kan läsa och ta del av mina tankar och känslor, det gör mig inte ett skvatt. För kanske ger det någon hopp, kanske blir någon glad. För trots att jag många gånger hamnar i mörkret och det ibland känns som att jag är på botten så har jag varenda gång tagit mig upp och sett ljuset igen.
 
Senast jag skrev, den 23:e Juli, då skrev jag att jag hade hamnat in my dark place. Och visst hade jag det, men inte trodde jag att det kunde bli ännu svartare. Jag har tänkt skriva om det här så himla länge, till och med när jag var mitt i det. Men jag gjorde inte det. För jag skämdes, jag skämdes så brutalt mycket och kände mig så jävla misslyckad. Men nu, ikväll, kom jag i underfund med att jag kanske måste få ut det ur systemet, ja, jag har pratat med vänner och familj lite lätt om det men det har fortfarande gnagt i bakhuvudet och jag känner mig fortfarande inte helt på banan. Så nu skriver jag här, i hopp om att lätta trycket lite ytterligare och kanske komma i kontakt med någon känsla av hopp igen.
 
Sist jag skrev var det min sista dag på ledigheten och jag skulle börja på det nya jobbet som skulle vara i två veckor innan jag gick tillbaka till det gamla(Svar, där jag är nu). Jag var nervös som ett as, men tänkte ändå att efter första veckan kommer det nog kännas bättre och efter andra veckan kanske det kommer kännas tråkigt att lämna stället. Haha, så fel jag hade. Det blev långt ifrån vad jag hade tänkt mig, och hade någon frågat om utgången skulle kunna bli som den blev hade jag skrattat och sagt Neeej, sånt händer inte mig längre, jag har fått bättre tankesätt och vågar gå emot mina rädslor mer och blahablaha. Men icket. Jag gick dit på måndagen och efter den dagen var jag less, förbannad, irriterad och dubbelt så nervös än jag var innan. Men jag hade ändå inte gett upp, jag tänkte gå dit på tisdagen och förklara läget för arbetsledaren, att jag var förvirrad över vad jag skulle göra och hur och när jag skulle göra saker. Jag blev chockad över hur många människor det var där och saker och allt blev bara kaos i mitt huvud. Men natten till tisdagen låg jag och vred och vände mig, skrek i kudden av ångest och visste inte vad jag skulle ta mig till. Pratade med min kära vän som sa, sjukanmäl dig på tisdag och åk dit på onsdag och prata med chefen då. Ångesten lättade då, ingen sömn och skräcken på att åka dit höll på att kväva mig, så tanken på att okej, jag kan andas en dag och göra det på onsdag istället.
 
Meen, ångesten släppte aldrig. Det kändes påriktigt som att jag skulle kvävas inifrån, kräkas ut alla mina inälvor och explodera. Det var längesen jag haft sån jävla stark ångesten. Först var det ångesten över att måsta åka dit och jobba, men när jag pratat med psykiatrin och min handläggare och vi kom överens om att lägga det på hyllan, jag skulle sjukskriva mig tills Svar öppnade igen, men då kom ångesten över misslyckande, skammen och då hade det gått några dar och jag hade isolerat mig i lägenheten och vågade mig knappt ut till Coop. Allt bara exploderade och föll till botten, så kändes det. Jag låg inne på mitt badrumsgolv en natt och tänkte att Nää, nu går det inte längre. Jag blev rädd för mig själv, påriktigt. Också det var väldigt länge sedan jag känt. Men något sunt förnuft och logiskt tänkande fanns kvar i mig och jag ringde psykiatrin och funderade på om jag skulle lägga in mig en natt eller så, för jag visste inte hur jag skulle hantera något alls. Men när dom sa att jag var välkommen dit om jag ville, dom skulle inte låsa in mig(vilket jag också var rädd för), utan att om jag kände att jag bara behövde sova någon annanstans en natt så fick jag komma. Då kände jag någon slags trygghet återvända. Jag tänkte att Nej, åker jag dit blir det bara värre, då kommer det kännas som att jag tar ännu ett steg bak och då vet jag inte om jag kommer kunna ta ett steg fram igen. Så jag stannade hemma, jag somnade faktiskt  till och med inte kort efter samtalet. De där två veckorna är dom sämsta jag haft sedan jag blev nykter. Men jag tog mig igenom dom.
 
Nu har det gått ännu en vecka och det känns brutalt mycket bättre, jag sover mycket bättre igen. Men jag märker så väl att de där veckorna fyllda med ångest och panikattacker och isolation har påverkat mig. Jag har backat bak några steg i "utvecklingen". Den sociala ångesten är mer märkbar igen, maten fungerar inte som den ska, knappt något fungerar som det ska. Men jag är medveten om det och jag gör saker för att det ska fortsätta bli bättre. För om två veckor börjar jag universitetet och jag vägrar låta mina rädslor och min sociala fobi och ångest hindra mig.  Jag har gett mig fan på att få till mat och sovrutinerna innan kursstart, jag försöker meditera(eller vad det nu är, I still don't know) så jag känner mig mer närvarande och medveten. Jag vill finna lugnet jag kände för inte så lång tid.
 
Snart är semestrarna över, snart kan jag styra upp och ordna praktiska saker kring att uni börjar. Och det kommer kännas så jävla skönt, men innan dess kan jag iallafall fortsätta försöka styra upp mig själv.
 
Cause my dreams will never die, my future will still come. Och det ska bli så jäkla vackert.


Kommentarer
Postat av: Anette

Men gumman... det är inte farligt när det inte blir som man vill. Ibland så behöver man andas, tänka lite innan man går vidare. Å det är inget misslyckande. Det är bara en del av livet. Vägen till att hitta sin väg är inte alltid rak och fylld av rosor. Utan man får prova, se vad som fungerar å inte fungerar för just en själv. Alla gör vi dikeskörningar i bland och har olika långt upp på vägen. Men det är livet. Så, tyck inte att du misslyckas, du har ju bara lärt dig något om dig själv. Att du just nu inte var redo för det. Massor av kramar till dig!!!

2017-08-17 @ 07:48:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: