"The scars remind us that the past is real."

Skulle vilja skriva att livet leker. Men det vore en lögn. Men livet rullar på. Det finns gropar på vägen as usual. Det är inte en dans på rosor. Livet är livet. Jag lever.
 
Jag är i en svacka. Men jag kämpar med att ta mig ur den. Jag vägrar falla ner i mörkret. Min plats är inte där längre. 
 
Det jobbiga med svackan är att jag inte riktigt vet vad den beror på. Jag önskar jag kunde säga konkret att "jag slog stortån, det är därför." Men det kan jag inte. Det är nog en salig blandning av småsaker lite här och där. Pengar, kylskåpet, tristessen, oron, vädret, årstiden.
 
Jag talar om för mig själv att det är bara en period. Ett kort kapitel i mitt liv. Kylan, mörkret och det blöta där ute kommer att övergå till sommar. Likaså kommer orosmolnet över mitt huvud övergå till en sol. Eller en glödlampa. Det är bara tillfälligt jag lever på bidrag. Det är bara tillfälligt jag inte går till en skola eller ett arbete. Det är bara tillfälligt.
 
Dagen kommer då jag kommer att bidra till samhället och ge igen allt jag fått. Dagen kommer då jag kommer att göra något jag brinner för, då jag känner mig meningsfull.
 
Jag vet att jag är meningsfull redan nu, men det känns som att jag har så mycket mer att ge. Jag skulle vilja göra det nu på en gång, men då är risken stor att det blir pannkaka av allt. 
 
En dag i taget.
 
Jag tränar iallafall. Jag gör det jag ska. Så småningom når jag målet och kan sätta upp ett nytt. 
Men som min kära kurator sa; du befinner dig i träsket. Och det gör jag. Jag befinner mig mitt mellan två världar. Typ. Det där blev flummigt.
 
Jag är nykter, jag har nära och kära, jag lever och jag har tak över huvudet. Jag är tacksam. Jag är så otroligt tacksam. 

Almost a year ago

..Sedan jag skrev sist.
 
Mycket har hänt, och då menar jag verkligen mycket.
 
Back in the days gick mina dar ut på att överleva. Jag gjorde halvdana(egentligen inte halvdana, jag försökte verkligen påriktigt) försök med att vara nykter, att få koll på min ångest. Må bra. Börja leva. Jag gjorde såna försök fram och tillbaka i flera år, nästan hela mitt liv. Inget hjälpte i längden. Det som hjälpte mig mest var alkoholen och vi alla vet att det är inte riktig hjälp, det drog bara ner mig mer och mer. 
 
Jag gick på Bryggans öppenvård och gjorde ännu ett försök. Hade världens bästa samtalsbehandlare men inte ens det hjälpte. Så tillslut hjälpte hon mig på det bästa sättet, hon sa att öppenvården inte räckte för mig att jag borde åka iväg på behandling.
 
Det tog ett tag, men sagt och gjort så åkte jag iväg. Jag hamnade på Säviqs kvinnobehandling i Borlänge och det är det absolut bästa jag gjort. När jag väl erkände för mig själv till 100% att jag hade problem och även valde att kämpa för ett nytt och bättre liv. Då fick jag det också.
 
Jag har varit hemma sedan 28 september och varit nykter i över 7 månader. Jag har väldigt sällan ångest, den knackar på ibland och försöker säga hej. Men jag har lärt mig att ångest är information. Så istället för att låta den ta över hela mig och kväva mig långsamt så funderar jag på om det finns något jag gjort eller inte gjort. Vad är orsaken till att ångesten knackar på? Är det något jag behöver göra? Eller är den helt enkelt totalt irrationell?
 
Jag har lärt mig att säga nej och sätta gränser.
Jag har lärt mig att säga Ja och göra saker som kanske känns motiga i början men som jag vet kommer göra mig gott i längden. 
Jag har lärt mig(och påminner mig själv varje dag) att jag duger som jag är.
Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket och varje dag upptäcker jag saker hos mig själv, beteende och tankar, som förändrats och blivit till det bättre.
 
Jag måste påminna mig själv och vissa dar kämpa lite extra. Men det går. Det går framåt. Jag har drömmar och framtidsplaner nu, jag känner hopp. 
 
Jag lever.
 
Talk more soon!