26/06 - and I think I'm just getting more and more damaged for each day that goes by

somedays I don't know how to leave my bed
för vissa dar vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta att le
vissa dar vill jag bara sova bort.
 
Idag är en sån dag. Jag vill sova bort allt. Jag vet inte riktigt hur jag blev såhär, men jag vet att jag är känslomässigt förstörd. "Don't leave me alone but don't come to close." Det är en tunn, tunn linje däremellan. Oftast blir den krossad. Och då springer jag, eller så faller jag.
 
Nu ska jag dock lämna min säng, det kan ju verka konstigt om jag ligger här exakt hela dagen. Havregrynsgröt it is, sen ska jag ta en dusch. Bara för att verka vara en normalfungerande människa. Sen ska jag bosätta mig i sängen igen och se Shameless och längta till morgondagen då jag ska vara barnvakt åt Jordan. Han gör mig lycklig ♥ och på lördag ska jag umgås med fina vänner och verka bilintresserad då det är wheels.

19/06 - everyday is a new day to keep on forward

or to lay down, wishing it all went away.
 
Nu är jag hemma hos mor och far, har gjort tjockpannkaka som blev himla god faktiskt. Kanske inte så vacker men det är väl inte det som räknas? Tvättat har jag också gjort, strax blir det upphängning.
 
Sedan jag skrev sist har jag hunnit haft skolavslutning då jag storbölade mest hela dagen. Första gången jag tokgråtit på en skolavslutning. Strömbäck är något speciellt. På kvällen blev det skolavslutningsfest som spårade. Jag var okapabel till att ta mig upp till dörren och låsa upp själv, så jag fick hjälp. När jag kom in på mitt rum förstörde jag min sopkorg på ett nasty sätt, så den befinner sig nu i någon container eller nån annanstans.
Dagen efter åkte jag in till Nordmaling där det vankades bröllop, Kenneth och Marie är numera gifta. Grattis till dom ♥ Sjukt fint och trevligt var det. På kvällen åkte jag tillbaka till stan där jag hängde med Peter N till Sjöbris, sedan blev det rockbaren och därefter efterfest. Ca 05.00 var jag at home igen. På lördagen fortsatte det, planen var att ligga i soffan och se Freaky Friday, men fick ett samtal och 40 min senare satt jag inne på rockbaren och hade trevligt.
 
Tre dars festande bara för att samla på mig energi till inskolning som började på måndagen. Inskolningen är nu över och det gick himla bra, såklart. Nu väntar jag på att få börja jobba den 30:onde och 6 veckor framåt.
 
Efter inskolningen har jag hunnit festa lite mer och fortsatt komma hem tidigt på morgonen. Har även finally fått tid på psyket. Träffar nu en sjuksköterska som verkar ha massa vett innanför pannbenet. Efter hennes semester ska jag få träffa en psykolog som ska göra en utredning and so on. Det händer grejer nu och det känns awesome.
 
Det som känns mindre awesome är att jag inte äger några pengar och måste vänta till Juli för att få lön --.--
 
Nu är det midsommarhelg, nästa helg är det wheels, sedan hoppashoppashoppas jag att parkfesten är någon helg då jag är ledig. Måste kolla upp det där.
 
Ännu en awesome grej är att jag nu har min kära fruga på Berghem! aaah! Jag är så taggad! ♥
 
We weren't able to just sit this storm out.
I ran away and never looked back. Cause some things,
I don't know how to handle.

03/06 - när du inte ens snubblar längre, utan du bara faller och faller och du vaknar aldrig upp.

and it feels like I'm at the bottom of the darker,
again.
 
Jag vet varken ut eller in nuförtiden. Min största känsla är ångest. Ligger jag inte hemma och begraver mig i serier så begraver jag mig i spel, Minecraft på datorn eller Suduko på mobilen, it doesn't matter. Så länge jag gör något som innebär att min hjärna inte ägnar en tanke åt verkligheten.
 
Jag har pengaångest, jag har skolångest, jag har minhjärnaärknäppångest, jag har alkoholångest, jag har kompisångest, jag har jobbångest, jag har jagbordeprövabosjälvångest, jag har matångest, jag har sommarlovsångest, jag har utseendeångest. (Den sistnämnda ångesten brukar inte vara längre än någon dag, men nu gör den tydligen det.) Jag har ångest över i princip allt. Jag är less på det. Jag börjar känna mig depressed igen och det är jag också less på.
 
Jag hade iallafall en grym helg! Trots bakisångesten som kommer som ett brev på posten. Men jag hade det roligt, jag älskar det, vara i sitt esse, träffa massa nya människor, få umgås med några av sina bästa och bara leva.
 
Imorgon väntas en skön dag på skolan. Näst sista dagen brukar spenderas i aulan där frivilliga får göra vad de vill; Öppen scen. Det brukar vara både roligt och fint. Jag ska göra mitt bästa och njuta av det istället för att vara som jag var idag då jag inte orkade umgås eller prata med någon alls utan jag ville sitta där i mitt hörn med mitt suduko och undvika samtalsämnen som "Vad ska du göra i sommar?", "Blir du kvar här nästa termin eller?", "Jobb?", "Rester?", "Universitet?" and so on and so on... Det är rätt så jävla jobbigt att måsta lyssna på de som är övertaggade på allt de ska göra och alla planer de har och hur deras framtid ser så ljus ut och de är spända och ser fram emot vad som komma skall. Jag tycker om allihopa och ta mig inte fel, jag är glad för deras skull och vissa är jag riktigt stolt över och vill ge dom en fet kram och säga hur jävla grymma dom är och vilka underbara människor de är. Men jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte förmå mig att ens säga "Åh, vad kul." och låta som att jag menar det för det enda jag vill skrika ut är "Jag då!? Vad fan ska hända med mig!? Vad ska jag göra!? Kommer du ens komma ihåg mitt namn om 5 år!? Kan inte alla bara stanna kvar...?"  Jag låter nog som den mest egocentriska, bittra, hemska människan nu. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har grov framtidsångest och känner en sådan totaljävla hopplöshet och sen min förbannade separationsångest jag lider av gör det inte bättre.
 
Imorgon lär jag gråta. På torsdag, skolavslutning, lär jag storböla. Hela jag kommer att brista i tusen bitar. Jag kommer att vilja, av hela mitt hjärta, hålla fast allihopa och säga "gå inte, lämna mig inte.", men så kan man ju inte bete sig.
 
Nu ska jag se Suits och imorgon ska jag hålla masken.