30/07 - cause every damn time

Så bara vacklar jag till och det känns som att jag faller handlöst.
Jag har klarat mig igenom hela sommaren nästan,
jag har lyckats hålla borta all ångest, all deprissionskänsla.
Jag har hållt fasaden uppe och det har gått oförskämt bra.
Men nu kämpar jag. Jag kämpar för att inte bryta ihop,
jag kämpar för att inte låta ångesten ta över,
jag gör allt för att inte bli liggandes kvar i min säng.
 
Jag hatar att jag knappt längre orkar hålla skenet uppe på jobbet längre, jag vill bara lägga mig ned och gråta som en bäbis. Men jag har inte tid för det. Och jag är inte redo för att falla hårt än och jag vet att jag kommer göra det så fort jag släpper på spärren. Två veckor till. Två veckor till. I can do it. Jag har gjort det här så många gånger förr och jag kan fortsätta. När jobbperioden är över, då har jag tid, då ska jag släppa på spärren och bryta ihop. Sedan reser jag mig upp och borstar bort smutsen. Sedan kör vi igen.
 

Nu ska jag gå och sätta mig på balkongen en stund och vänta på att klockan tickar fram så jag kan lägga mig och sova. Jobb 7-12 imorgon. Jag har jobbat i snart fem veckor och jag är fortfarande nervös och har jobbångest. Värt.