03/02 - "freedom of speech"

Nu är alla rester från förra terminen inlämnade, det mest positiva med allt är att jag inte ens hunnit samla på mig rester från den här terminen. Utan jag är helt i fas. Ve och fasa om det här inte stämmer. Tänk om jag faktiskt redan har lyckats spara på mig någon restuppgift. Då sjunker jag nog genom jorden. Men jag är hyfsat, ca 85%, säker på att jag inte har det. Det hade varit sådär gudomligt skönt.
 
Det enda som ger mig ångest inom skolan just nu är att jag har ett prov som jag inte är så jättetaggad på, och att vi på onsdag ska berätta något på svenskan. Vi har retorik och ska alltså komma på en berättelse, antingen om oss själva, en händelse någon berättat för oss, eller bara hitta på något. Ställa oss rätt upp och ned för resten av klassen och berätta. Kul. Verkligen jättekul. Jag ser fram emot det hur mycket som helst. Blir i extas när jag tänker på det. Kan det inte bara bli onsdag snart!? Nämen seriöst....jag vill sjunka genom jorden. Påriktigt. Jag minns en gång då vi fick en liknande uppgift(den här uppgiften fick vi två veckor på oss att förbereda och den ska vara ca...jag vet inte hur lång), då fick vi uppgiften samma lektion och vi skulle bara prata lite slappt om något vi tyckte om, vi var i halvklass och fick seda ned på katedern när vi pratade. Mitt ämne var givetvis handboll. Man kan ju tro att det gick lysande för mig. Jag menar jag har inga problem med att sitta ned på rasterna och prata med mina kompisar och jag bryr mig inte ett skit om hela skolan hör mig, jag går runt i korridorerna och sjunger som en idiot ibland och jag bryr mig inte ett skit om vad någon tycker om tänker. Så man kan ju tro att jag inte borde ha något problem med att prata om handboll, ett ämne som jag kan och tycker om, sittandes ner på ett bord med ca 5-6 andra elever. Men där satt jag alltså. Och jag var helt säker på att jag när somhelst skulle svimma eller att jag inte skulle lyckas hålla tillbaka tårarna. Det är bland det värsta jag gjort(det finns värre gånger då jag faktiskt stått längst fram och pratat, men då har jag ändå haft någon vid min sida. Jag har ALDRIG stått ensam, längst fram och pratat inför hela klassen. Det närmsta är då alltså den där gången.), så nej, jag förstår inte och tror inte att jag kommer klara av den här uppgiften. OM jag gör den, så kommer det mest troligen sluta med att jag missar 80% av berättelsen jag ska berätta. Men det tar vi då.
 
Fan vilket svammel det här blev nu. Back to work.