Just take her picture

Första dagen på länge som jag vaknar upp utan fetångest, så fruktansvärt himla skönt.

Däremot vaknade jag upp med tusentals tankar och funderingar. Självklart är en av dom min ständiga fråga till mig själv, vad gör jag med mitt liv? Jag vet nog egentligen exakt vad jag gör, det är bara det att jag fuckade up(återfall för er som inte vet), och planen jag hade utstakad blev framskjuten. Det finns inte ord för hur bitter, arg och besviken jag är på mig själv för det. Så pass besviken och arg att jag varenda dag slåss i min egen hjärna för om jag ska ge upp och slopa planen helt och hållet eller om jag ska fortsätta kämpa, bita i det sura äpplet och stå ut i att plan b tar längre tid än plan a. Jag har ingen annan att skylla än mig själv. But I'm not a quitter. 

Det kan nog verka som att jag är det dock, ibland tror jag det nästan själv också. Men jag snubblar, jag har snubblat så mycket i mitt liv att jag blir tokig, måste köpa rätt skor. Och ibland tror jag att jag gör rätt val men det visar sig vara fel. Men jag får inte glömma att jag gjort en jävla massa rätt val också. Jag gör dom fortfarande. Jag ska fortsätta göra dom.

Haha, fan vilket "peppa mig själv" inlägg det här blev...

Idag ska jag iallafall skriva listor i förbannelse, jag ska skriva en kortsiktig goals lista, beroende på vad man definierar som kortsiktigt.  Jag ska måla mina naglar, dricka kaffe, lyssna på bra musik, njuta av den blå himlen, skriva upp alternativ för vad jag vill göra in life; fortsätta litteraturvetenskap på universitetet, svira om och utbilda mig till snickare, bli Umeås bästa städare, flytta till Stockholm och bli krönikör eller vad fan somhelst.

Njut av söndagen gott folk och hoppas ni haft en fin midsommar!

and then you can feel it again, the fire inside.

Jag tror eventuellt att tristessen jag känner idag håller på att göra mig galen. Lockade håret och skickade sedan en bild till rabbe där jag skrev att jag ska gå på bal. I mitt huvud. The things I come up with när jag är uttråkad är ju nästan genialiska. Vet dock inte om en bal i mitt eget huvud var genialiskt, mest bara konstigt.
 
Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag, vet heller inte riktigt vad jag känner. Jag är överallt i lägenheten, hela dagen har jag hoppat mellan att diska, städa, göra mig fräsch och fin, dricker kaffe, skriver, prövar kläder, allt samtidigt. Jag lyckades iallafall nästan sitta still och titta på fotbollsmatchen, jag såg straffen och blev glad i hjärtat. Jag är på så himla bra humör och så galet taggad på att göra något roligt, busigt eller vad somhelst. Men om ett par timmar vet jag att klänningen åker av, sminket tvättas bort och sängen väntar. Det gör mig frustrerad. Även det är frustrerande; att jag är på bra humör men ändå så kommer frustrationen. Det är såna här dagar jag skulle vilja ha en människa att plocka fram från garderoben. Jag vet, det låter ju jättehemskt. Men det låter ju jättehärligt också! Visst? Om man hade en robot, fast den ändå var väldigt mänsklig. Som hade en on/off knapp. Praktiskt hade det varit. Haha, jag låter som en hemsk människa...
 
Nu ska jag iallafall försöka sansa mig. Diska klart, inte dricka mer kaffe, sätta mig och pärla och andas lite. Acceptera att mitt liv ser ut som det gör just nu. Komma ihåg att det inte alltid kommer se ut såhär. Fortsätta traska framåt. Fatta känslan när man kan strutta framåt? Strutta istället för att traska. Finns det ens folk som gör det? Jag ska iallafall göra det, en dag. Fan vad jag ska strutta! Så jävla lätt på foten och varje steg ska nästan se ut som ett glädjehopp.
 
Anywho, något roligt. En person kallade mig författare för ett par dar sedan och jag blev så frustrerad. Frustrerad för att jag älskade att bli kallad det men det kändes så långt ifrån sanningen. Det kändes som en dröm, en bra dröm. Den senaste tiden har jag nästan inte skrivit ett skit(bortsett från här, men det räknas inte riktigt), jag har haft sån torka, allt har känts skit eller bara så jävla krystat. Men att höra någon annan kalla mig författare kändes så fruktansvärt jävla bra och igårkväll förvandlades frustrationen till något helt annat. Jag tog fram datorn och skrev. Jag bara skrev och det kändes så jävla bra! Lusten, drömmen och tron har vaknat till liv igen.
 
Nu ska jag sansa mig och göra något annat vettigt.

On off. Frys.

Det är fantastiskt hur man bara kan stänga av. Bli en robot. Iskall. Övning ger färdighet.

Jag scrollade igenom min konversation med Jonas, hittade en ljudfil han skickat. Lyssnade, hörde hans röst och på en millisekund kändes det som att hela jag skulle explodera, tårarna brände bakom ögonlocken, andningen upphörde och jag ville kräkas. Men, jag stängde av. Tryckte bort konversationen och fortsatte pärla. För jag klarar inte av det, det är så många känslor som kommer fram. En person är död och helt plötsligt hör man dennes röst igen, hur fucked up är inte det? För några år sedan hittade jag en ljudfil med syrrans röst. Det är en sak att läsa konversationer, titta på bilder, det går liksom att hantera hyfsat. Men att höra rösterna. Jizes...

Konstaterar iallafall att jag nog är lite av en robot. Ibland. När jag väljer att vara det. Nu har dock allt det där jag kände för några minutrar sedan förvandlats till ilska. Ilskan, min ständiga följeslagare. Kanske inte så konstigt, robotanja. Men jag är lite klok iallafall och skriver, då känns det bättre. Annars blir jag nog tokig i huvudet.

I övrigt har denna dag varit bra(den är fortfarande bra, bara en tillfällig känslostorm). Trallade iväg till min andra halva som bjöd på middag och jag fick äran att städa. Perfekt kombination! Så jag har nu ätit både falafel och rödbetor för första gången, jag gillart! Hon kom till och med förbi för ett tag sedan med mer mat åt mig, haha våran relation är så fantastisk!

Nu ska jag pärla klart, andas, sova och acceptera att livet är livet och vi har inget att säga till om.
Be safe People! ❤