Jag kommer alltid att resa mig upp.

Ni vet det där citatet: "Det handlar inte om hur många gånger du faller, det handlar om hur många gånger du reser dig upp."
 
Jag har fallit många gånger. Jag kommer alltid till den punkt där jag är nu, då det känns som att jag famlar i mörkret. Varenda gång säger jag samma sak. "Jag ger det en chans till, jag ställer mig upp en gång till, men faller jag igen, då orkar jag fan inte resa mig igen." Lätt att jag hamnar här minst en gång per år. Och som vanligt så säger jag att jag ska resa mig upp. Men påriktigt, hur många gånger ska man behöva göra det? Hur många gånger ska man behöva känna att allt börjar falla på plats och synen på framtiden blir ljus för att sedan är det som att någon stänger av strömmen och det blir becksvart? Hur många gånger ska man behöva ta i med vad som känns som sina sista krafter för att resa sig upp och borsta bort smutsen?
 
Jag blev sjukskriven. Jag tappade all min ork och koncentration. Jag påbörjade samtal på terapin om saker jag egentligen inte alls vill prata om, men jag vet att jag behöver det så att jag i framtiden kanske bara behöver resa mig upp vartannat år, och kanske blir det inte lika jobbigt. Jag väntar på en adhd-utredning. Jag klarade inte av socialafobi gruppen. Allt samman rev upp sår och har gjort mig så ofantligt jävla trött.
 
Jag har iallafall köpt en julgran(vissa som följer mig på andra medier vet redan om det, förlåt för tjatet, men jag är stolt över min första egna julgran), jag har bakat julkakor(som kommer att bli uppätna innan jul och helt av mig själv), jag längtar till julen, jag vill hem till familjen.
 
Imorgon ska jag försöka ta mig på möte. Egentligen så vet jag inte varför, egentligen så känns det som att jag gör det för att andra vill att jag ska göra det. Men jag ska göra det. Försöka iallafall.
 
Jag har inte rest mig upp än. Just nu så håller jag bara fast. Håller fast för att inte falla ytterligare. Men ni alla vet att tillslut, tillslut så reser jag mig. Jag gör alltid det. Jag reser mig och borstar bort smutsen och fortsätter att vandra.

Är det möjligt att ha för mycket känslor? Är det möjligt att bry sig för mycket?

Det känns som att jag har tusentals tankar i huvudet och olika saker jag ska göra, men jag försöker frenetiskt hålla fokus på det som är viktigast just nu. Omtenta om ett par dar och därefter hemtenta. 'Det går som det går' har blivit min nya approach för att inte stressa sönder eller få för mycket ångest. Men blir nästan rädd att jag anammat det tankesättet lite väl hårt. Ni vet, när man blir nervös över att man inte är nervös.
 
Idag har jag iallafall haft en fantastisk dag hos frugan. Först spenderade vi tiden åt plugg och därefter agerade jag sminkpalett.I love it! Och Nico är så himla duktig, inte bara på just själva sminkningen, utan the way she handles me. Går iväg lugnt och stilla och hämtar papper när jag får skrattanfall och tårarna rinner och förstör sminket. Jag älskar dig ♥
 
Imorgon har vi redovisning och resten av dagen spenderas med näsan i böckerna. Jag har gett mig fan på att acea(skriver man så?) den här omtentan. Blir ju dubbelt så jobbigt om det skulle bli ännu en omtenta och där vill vi inte hamna.
 
Anywhooo.... jag har somsagt tusentals tankar i mitt huvud. Sjukt mycket jag vill skriva om och ni som läser här kontinuerligt vet att när det är för mycket i mitt huvud blir det svårt för mig att få ned allt.
 
- Mina många försök till ommöblering
- Min trötthet
- Mina framtidsplaner
- Rädslor
- Bokförlagsnamn
- Nicolina
- Mina framsteg
- Universitetet
- Kommentarsfält i olika sociala medier
- Min lägenhet
- Mina skavsår
- Feminism
- Min hjärna
- Det faktum att många av dessa punkter börjar med "Min" eller "Mina"
- etc. etc.
 
Jag vill skriva om alla dessa punkter, det spinner runt i huvudet på mig och gör mig tokig. Visst blev ni lite intresserade? Typ mina skavsår? Vad fan har jag egentligen att säga om skavsår? Det ni! Det kan jag lova att det blivit en hel uppsjö av tankegångar i min hjärna och speciellt på mornarna på grund av dom. Well folks, nu ska jag trycka ner mitt vackra ansikte i madrassen(inte kudden, i madrassen, ni som vet ni vet).
 
Godnatt kära medmänniskor!
 
PS. en punkt till; att jag fortfarande efter alla dessa år slänger in engelska ord när jag skriver, låter bättre i mitt huvud men ser crazy(nu gjorde jag det igen..) ut i skrift. Jag ska bättra mig. Fred ut!
 

Magen gör en dubbelknut, det rinner ner för dina kinder.

Visst älskar ni mina rubriker nowadays? Dom är inte så fantastiskt glada, men det är så det känns. Det är det som händer.


När jag umgåtts med vänner och haft roligt och det känts sådär fantastiskt bra, ni vet när man verkligen njuter av livet och känner tacksamhet för dom man har runt omkring sig, man skulle kunna tro att jag då åker därifrån och känner mig glad och nöjd. Men icket. Raka motsatsen. Oftast när jag umgåtts med vänner och sedan går/sitter på bussen hem får jag sådan jäkla ångest och ensamhetskänslan växer sig stor som ett berg och jag gråter.

Samma sak hände idag, och det har aldrig hänt i det här sammanhanget förut. Jag gick på möte ikväll, och det kändes så himla bra, jag kände mig delaktig, som en i gänget och jag kände tacksamhet. Jag skrattade och blev fylld av kärlek. Sedan tog mötet slut. Jag brukar ibland stanna kvar och prata lite, sedan åka hem och det brukar kännas bra. Men den här gången skyndade jag mig ut ur lokalen för jag kände hur magen snörde ihop sig och medan jag började gå hemåt så startade tårarna. Jag gick och snörvlade hela vägen hem till teg och förbannade mig själv. Varför kan jag inte bara gå och fortsätta känna mig glad, tacksam och som en i gänget? Varför ska hela mitt känsloliv slå bakut och få mig att vilja bryta ihop totalt? Varför kan jag inte bara en enda gång låta det vara bra? Varför ska jag bli som en jävla dramaqueen?

Jag har funderat. Jag funderar än. För jag förstår inte. När sånt här händer så vet jag inte om det är separationsångest eller om det är ensamhetskänslan eller vad fan det är. Men det är något. Och det gör mig galen.

Jag fick tanken att "Jaha, nu kan jag inte gå på mer möten för såhär kan jag ju inte ha det." Men det stämmer ju inte. Egentligen så är det väl bra att det händer. På sätt och vis. För uppenbarligen så har det/dom börjat betyda mer för mig. Det känns bra. Fast det är skrämmande. You know the drill.

Jag vet inte om jag är i någon fas eller vad tusan det här. Men mina känslor har börjat bli sådär jäkla starka igen. Jag antar att det bara är att acceptera läget.

Men ja, jag grät. Men egentligen så är det ju bara ett tecken på att jag haft en bra kväll. Såå, jag antar att jag borde välja att fortsätta ha en bra kväll med mig själv nu. Varför låta ångesten och ensamhetskänslan ta över? Det är ju dumt. Och jag är ju klok.